BRUTALT BRA TEXTER

När man står på dödens kant,

veknar man.

När man tittar ner i mörkrets djup,

bleknar man.

När man faller ner för dödens brant försvinner

all glädje och sorg.

Han somnar in. För evigt.

Min favoritplats är att få vara i min pojkväns

famn.

Känna doften av hans hår och hud. Se in i hans

ögon som glittrar mot mig.

Känna hans armar omsluta runt mig. Höra

hjärtat slå och lungorna dra in luft.

Mina armar runt hans hals. Fingrarna som leker i

hans nackhår. Tryggheten.

Att få vara nära, omtyckt och älskad.

Känslan av kärlek.

Jag har bott i samma gamla halvslitna hus

sedan jag var fyra år gammal. Det ligger lite i

kläm. (Blir kanske bortglömt ibland).

När man är liten har man så många tankar.

Tankar som

ibland inte får plats i det lilla huvudet. Och

ibland även

en hel del tårar som

inte vill stanna kvar bakom ögongloberna.

De stora förstår aldrig varför. Har inte tid.

De har så bråttom att

leva sina liv. Passa tider. Hejdå nu måste

mamma gå. Men... börjar man.

Men då har mamma redan skyndat vidare

i livet. (Hann inte stanna kvar i ögonblicket).

Då tyckte jag om att

gå bort till en bortglömd mörk gränd och

sätta mig på en stor sten som fanns där. Där fick

man vara för sig själv.

Kanske prata. Men stenen hörde oavsett om jag

talade eller teg. Den hade inte

bråttom att leva. Den hade tid. Tid att lyssna. (Tid

att stanna. Evigt).

Sedan lyssnade jag till den. Lyssnade till tystnaden.

Tystnaden

var kompakt. Därför kunde jag höra.

Länge kunde jag sitta där. Den stenen

blev det närmaste jag kom en vän. Brukade bara

sitta där.

Lyssna. Sila imaginära korn av tidens sand

mellan knubbiga små fingrar. Bara

lät allting ha sin gång. Smakade på vinden.

Slickade

på evigheten.

Sånt har man aldrig tid med nu. Så många år

sedan jag satt där på min sten. Omedvetet

filosoferande. Över det liv som bara

rann iväg.

Medan man själv skyndade iväg

i motsatt riktning.

Men ibland händer det att

tiden spricker i kanterna. Livets sömmar går ofta

upp men

man har sällan tid att

laga dom. Tid att stanna upp. Sätta sig

på den där stenen igen. Den som nästan är för

liten nu.

Jag drar upp benen.

Förtvivlat sträcker jag mig efter den där tanken.

Vill finna det där jag hade än en gång. Finna det

och

hålla det kvar.

Bella öppnade dörren till caféet och gick in. Hon gick mot disken

i mörkt trä och tittade frestad på alla bakelser som låg där på glashyllorna

under bänken. Men hon skulle inte ha någon bakelse,

hur goda de än såg ut. Hon kulle bara ha caféets hemgjorda iste,

det var det bästa iste hon visste. Även det enda hon hade råd

med.

Caféets ägare stod vid disken och hon beställde sitt efterlängtade iste.

Hon rotade fram några mynt ur fickan och betalade. Hon tog

isteet och gick ut på caféets veranda som låg mitt i kanalen och

satte sig ner vid ett bord lite avsides och började dricka samtidigt som

hon blickade ut över kanalen. Hon satte ner koppen på bordsskivan

av glas. Hon märkte hur koppen sakta började skaka, mer

och mer skakade den.

Bella märkte hur hon spände sig och tittade ner i kanalen,

vattennivån steg och hon började bli orolig. Så slutade det plötsligt

och hon tittade på de andra cafégästerna och märkte att de inte

ens hade lyft blicken. Trots att de här skakningarna hade pågått

i veckor nu verkade det bara vara hon som blev orolig och rädd

varje gång.

Hon försökte slappna av. Kanske var hon den enda som blev

rädd varje gång eftersom hon visste varför. Hon visste varför det

skakade. Det var muren som hade byggts för århundraden sedan,

som skulle hålla det översvämmade haven borta från kanalerna,

eftersom staden då skulle dränkas. Det skrämde henne verkligen.

Hon visste det här eftersom hon hade sett när muren började

spricka och havsvattnet började forsa in.

Hon hade försökt berätta om att muren höll på att spricka och

att staden kunde översvämmas när som helst, men det var ingen

som lyssnade på någon som kom från gatan.

Bella var femton år och hade långt lockigt chokladbrunt hår.

Hennes ögon påminde om brunt guld och glittrade av godhet och

hennes hy var alldeles gyllene. Hon hade på sig en beige sliten

blus som hade varit vit innan. Hon hade tunna bruna lappade

sommarbyxor som slutade strax under hennes knän.

Hon drack upp det sista av isteet och satte bort koppen. Hon

gick över kanalen och gick in i en av alla de tusen gränder där

man lätt gick vilse om man inte höll tungan rätt i mun. Bella

kände till dessa gränder bättre än de flesta och trots det gick hon

fel två gånger innan hon kom till stenbron där man kunde se

muren. Hon hoppade upp på stenräcket och satte sig ner. Muren

var långt borta, så det var svårt att se men hon konstaterade att

om det skulle regna lite till så skulle havsnivån stiga och forsa

in genom de hål som blivit i muren. Hon klarade inte av det här

mer.

Hon hoppade ner från stenräcket, sprang igenom grändernas

virrvarr och kom ut på torget. Hon hade inte gått fel den här gången.

Hon ställde sig på kanten till den stora fontänen som stod mitt på

torget. Hon hade varken scenskräck eller höjdskräck, men plötsligt

kändes det som en stor sten i hennes mage, hon blev yr och hoppade

ner från fontänkanten.

Hon satte sig ner på marken och tryckte sin hand mot magen.

Hon satt så en stund och blundade. Till slut så samlade hon allt

sitt mod och reste sig försiktigt upp. Hon blundade fortfarande,

men hennes magont började försvinna. Hon skulle precis försöka

få invånarna att förstå att staden de bodde i var i stor fara. Då

hörde hon ett muller strax ovanför staden och ett oväder bröt sig

loss. Hennes oro kom och rädslan växte.

Men hon insåg att nu hade hon chansen att visa att hon haft

rätt. Hon bad folket i staden följa med henne, men ingen lyssnade

på henne. Tårar började rinna nerför hennes kinder och blandades

med regnet som föll ner på marken.

- Snälla ni, ni måste lyssna på mig! skrek hon tårögt.

Hon märkte att fler stannade för att lyssna på vad hon hade

att säga.

- Muren är gammal, den kommer inte att hålla emot om havsvattnet

stiger och tro mig, det kommer det att göra i det här vädret.

Det gick ett oroligt mummel genom åskådarna och hon snyftade

lättad till. Hon såg att vattnet i kanalen snart var över kanten,

de måste skynda sig till stenbron. Nu var det riktigt bråttom.

Hon började springa mot stenbron och när hon vände sig om såg

hon att det faktiskt var några som följde efter henne. Hon kunde

inte låta bli att le för sig själv. När hon kom fram till bron var det

redan några där och fler var på väg. Deras stad skulle räddas från

att bli dränkt.

Hon hjälpte till att samla stora stenar till muren. Männen byggde

på den nya muren och kvinnorna och barnen letade efter tillräckligt

bra stenar. Hon hade precis lämnat en stor sten som hade varit

så stor att två stycken hade fått hjälpa henne att bära den. Hon

vände sig om för att leta efter fler stenar när hon hörde männen

skrika. Hon snurrade runt och fick till sin förskräckelse se att den

gamla muren var försvunnen och att en stor flodvåg var på väg

mot den nya muren en bit bort. Den nya muren var en bra bit

bort från den gamla, men vågen närmade sig snabbt. Bella var

tvungen att handla snabbt innan folket i staden fick panik.

- Om den nya muren bara blir klar i tid så kommer den att stå

emot vågen och vår älskade stad räddas. Det är inte mycket kvar

på muren och om vi bara hjälps åt kan vi nog klara det.

Folket i staden fick fart, männen arbetade snabbt och de andra

hade bildat en kedja av människokraft.

Precis när vågen stötte emot den nya muren sattes den sista

stenen på plats. Det hördes hurrarop från stranden, från stenbron

och från männen.

Staden var RÄDDAD!

Bella ville inte erkänna det, men hon kunde inte förneka det

heller. Hon hade räddat staden, deras älskade stad!

jag luktar på döda maskar
som ligger i vattnet.

blåsiga vindar luktar vatten
och smakar mörk höst.

kalla maskar kryper som
vindarna blåser.

vattnet smakar torrar
löv.



/ Av Ellen

Hon dras in.
Bara hon.
Hon tycks virvla bort.

Bara hon.
Bort.


/ av Alec

jag virrar

rundor mellan gatlyktor

speglar mig i den höstlövsblöta

asfalten

mörka, kalla, trötta ögon

en stad i slummer

där fågelmassornas vassa

vingslag

hesa kalla skratt

krusar

ensamma löv

allting känns mycket mer

än det borde

smakar sött, vått, nostalgi

darrar under huden

likt asplöv


/ av Amanda

Sanna vände sig om, hade någon ropat efter henne? Hon tittade förundrat ner på sitt bröst, en våt, röd fläck spred sig över det. Så kände hon att det började bli svårt att andas, och hon började falla bakåt. Nu förstod hon, den som ropat var hon själv. Hon hann inte ens känna någon smärta innan allt blev svart för evigt.

Han vände sig om, ytterligare en oskyldig människa som aldrig mer skulle leva. Han hade själv aldrig förstått varför han gjorde detta. Varför han dödade vackra tonårsflickor. Men Rösten sade åt honom att göra det. Och Rösten bestämde, det visste han. Rösten var allt, hans liv. Den som gav honom anledning att leva och tvingade honom att leva vidare. Ett rop hördes från avstånd. Vid ett hus stod en kvinna som skrek, fan, han började springa bort. Nu var rösten borta, den förhatliga Rösten, som styrde hans liv. Han ville inte, ville inte vara skyldig. Det var hans femtonde offer hittills, alla hade sett så förvånade ut när de dog.

Han sprang, sprang hela vägen hem till duschen, där han stod i en timme i ett hopplöst försök att tvätta bort skamkänslan. Han hade för länge sedan lärt sig hur man fick bort blod från kläder. Klart, allt var ju Röstens fel. Han var ju inte skyldig, men. Han var ju inte galen, inte när Rösten försvunnit i alla fall, den anledningen skulle aldrig fungera i en domstol. Det fanns ingen domare som hade en Röst, inga poliser, inga advokater. Om man hade det kunde man inte vara något av de. När han kom ut ur duschen hörde han en röst utanför huset. Han greppade kniven som fortfarande var blodig.

'Det här är polisen, kom genast ut!' ropade en auktoritetsfylld röst. Troligen en polis. Han blev vettskrämd, tog kniven och...

Sanna såg sig om, var, var hon? Ojdå, nu mindes hon. Hon var ju död, var det alltså här man hamnade när man dog? Tänkte hon medan hon såg sig om i det svarta landskapet. Hennes ögon hade börjat vänja sig vid mörkret och hon kunde urskilja några trädstammar. Herregud, kom till och med döda träd till... vad var det här för ställe egentligen? Inte himlen, det såg det inte ut som, dessutom hade hon aldrig trott på någon Gud. Nu kunde hon se ganska långt. Genom de döda träden såg hon en äng med en sjö i mitten. Allting var gråsvart och disigt och överallt låg döda växter, djur och... människor? Hade hon också legat där innan? Sanna vände sig till höger, då hon hörde ett litet ljud. Hon visste inte vad ljudet var, men åt det hållet låg en stad. Förvånat började hon gå mot de upplysta husen, som i en saga. Så hörde hon ljudet igen, precis bredvid henne var det nu. Det var en människa, hon kände igen honom. Det var inte så konstigt, det var den sista människa hon sett innan hon dog. Sanna började springa medan mannen reste på sig. Hon sprang och sprang tills hon inte längre hörde mannen. Då var hon framme vid staden, där blev hon varmt mottagen och hade snart glömt bort mannen och allt från sitt gamla liv.

Mannen reste långsamt på sig, och såg flickan springa bort. Han fylldes av sorg, han hade så gärna velat säga förlåt. Han började långsamt gå mot det motsatta hållet som hon sprungit, nedtyngd av alla sorger. Så kom han till den onda sidan och blev aldrig av med rösten. Han förbannade alltid flickan för det.

//Ylva Forsberg