BRUTALT BRA TEXTER

Bella öppnade dörren till caféet och gick in. Hon gick mot disken

i mörkt trä och tittade frestad på alla bakelser som låg där på glashyllorna

under bänken. Men hon skulle inte ha någon bakelse,

hur goda de än såg ut. Hon kulle bara ha caféets hemgjorda iste,

det var det bästa iste hon visste. Även det enda hon hade råd

med.

Caféets ägare stod vid disken och hon beställde sitt efterlängtade iste.

Hon rotade fram några mynt ur fickan och betalade. Hon tog

isteet och gick ut på caféets veranda som låg mitt i kanalen och

satte sig ner vid ett bord lite avsides och började dricka samtidigt som

hon blickade ut över kanalen. Hon satte ner koppen på bordsskivan

av glas. Hon märkte hur koppen sakta började skaka, mer

och mer skakade den.

Bella märkte hur hon spände sig och tittade ner i kanalen,

vattennivån steg och hon började bli orolig. Så slutade det plötsligt

och hon tittade på de andra cafégästerna och märkte att de inte

ens hade lyft blicken. Trots att de här skakningarna hade pågått

i veckor nu verkade det bara vara hon som blev orolig och rädd

varje gång.

Hon försökte slappna av. Kanske var hon den enda som blev

rädd varje gång eftersom hon visste varför. Hon visste varför det

skakade. Det var muren som hade byggts för århundraden sedan,

som skulle hålla det översvämmade haven borta från kanalerna,

eftersom staden då skulle dränkas. Det skrämde henne verkligen.

Hon visste det här eftersom hon hade sett när muren började

spricka och havsvattnet började forsa in.

Hon hade försökt berätta om att muren höll på att spricka och

att staden kunde översvämmas när som helst, men det var ingen

som lyssnade på någon som kom från gatan.

Bella var femton år och hade långt lockigt chokladbrunt hår.

Hennes ögon påminde om brunt guld och glittrade av godhet och

hennes hy var alldeles gyllene. Hon hade på sig en beige sliten

blus som hade varit vit innan. Hon hade tunna bruna lappade

sommarbyxor som slutade strax under hennes knän.

Hon drack upp det sista av isteet och satte bort koppen. Hon

gick över kanalen och gick in i en av alla de tusen gränder där

man lätt gick vilse om man inte höll tungan rätt i mun. Bella

kände till dessa gränder bättre än de flesta och trots det gick hon

fel två gånger innan hon kom till stenbron där man kunde se

muren. Hon hoppade upp på stenräcket och satte sig ner. Muren

var långt borta, så det var svårt att se men hon konstaterade att

om det skulle regna lite till så skulle havsnivån stiga och forsa

in genom de hål som blivit i muren. Hon klarade inte av det här

mer.

Hon hoppade ner från stenräcket, sprang igenom grändernas

virrvarr och kom ut på torget. Hon hade inte gått fel den här gången.

Hon ställde sig på kanten till den stora fontänen som stod mitt på

torget. Hon hade varken scenskräck eller höjdskräck, men plötsligt

kändes det som en stor sten i hennes mage, hon blev yr och hoppade

ner från fontänkanten.

Hon satte sig ner på marken och tryckte sin hand mot magen.

Hon satt så en stund och blundade. Till slut så samlade hon allt

sitt mod och reste sig försiktigt upp. Hon blundade fortfarande,

men hennes magont började försvinna. Hon skulle precis försöka

få invånarna att förstå att staden de bodde i var i stor fara. Då

hörde hon ett muller strax ovanför staden och ett oväder bröt sig

loss. Hennes oro kom och rädslan växte.

Men hon insåg att nu hade hon chansen att visa att hon haft

rätt. Hon bad folket i staden följa med henne, men ingen lyssnade

på henne. Tårar började rinna nerför hennes kinder och blandades

med regnet som föll ner på marken.

- Snälla ni, ni måste lyssna på mig! skrek hon tårögt.

Hon märkte att fler stannade för att lyssna på vad hon hade

att säga.

- Muren är gammal, den kommer inte att hålla emot om havsvattnet

stiger och tro mig, det kommer det att göra i det här vädret.

Det gick ett oroligt mummel genom åskådarna och hon snyftade

lättad till. Hon såg att vattnet i kanalen snart var över kanten,

de måste skynda sig till stenbron. Nu var det riktigt bråttom.

Hon började springa mot stenbron och när hon vände sig om såg

hon att det faktiskt var några som följde efter henne. Hon kunde

inte låta bli att le för sig själv. När hon kom fram till bron var det

redan några där och fler var på väg. Deras stad skulle räddas från

att bli dränkt.

Hon hjälpte till att samla stora stenar till muren. Männen byggde

på den nya muren och kvinnorna och barnen letade efter tillräckligt

bra stenar. Hon hade precis lämnat en stor sten som hade varit

så stor att två stycken hade fått hjälpa henne att bära den. Hon

vände sig om för att leta efter fler stenar när hon hörde männen

skrika. Hon snurrade runt och fick till sin förskräckelse se att den

gamla muren var försvunnen och att en stor flodvåg var på väg

mot den nya muren en bit bort. Den nya muren var en bra bit

bort från den gamla, men vågen närmade sig snabbt. Bella var

tvungen att handla snabbt innan folket i staden fick panik.

- Om den nya muren bara blir klar i tid så kommer den att stå

emot vågen och vår älskade stad räddas. Det är inte mycket kvar

på muren och om vi bara hjälps åt kan vi nog klara det.

Folket i staden fick fart, männen arbetade snabbt och de andra

hade bildat en kedja av människokraft.

Precis när vågen stötte emot den nya muren sattes den sista

stenen på plats. Det hördes hurrarop från stranden, från stenbron

och från männen.

Staden var RÄDDAD!

Bella ville inte erkänna det, men hon kunde inte förneka det

heller. Hon hade räddat staden, deras älskade stad!

Sanna vände sig om, hade någon ropat efter henne? Hon tittade förundrat ner på sitt bröst, en våt, röd fläck spred sig över det. Så kände hon att det började bli svårt att andas, och hon började falla bakåt. Nu förstod hon, den som ropat var hon själv. Hon hann inte ens känna någon smärta innan allt blev svart för evigt.

Han vände sig om, ytterligare en oskyldig människa som aldrig mer skulle leva. Han hade själv aldrig förstått varför han gjorde detta. Varför han dödade vackra tonårsflickor. Men Rösten sade åt honom att göra det. Och Rösten bestämde, det visste han. Rösten var allt, hans liv. Den som gav honom anledning att leva och tvingade honom att leva vidare. Ett rop hördes från avstånd. Vid ett hus stod en kvinna som skrek, fan, han började springa bort. Nu var rösten borta, den förhatliga Rösten, som styrde hans liv. Han ville inte, ville inte vara skyldig. Det var hans femtonde offer hittills, alla hade sett så förvånade ut när de dog.

Han sprang, sprang hela vägen hem till duschen, där han stod i en timme i ett hopplöst försök att tvätta bort skamkänslan. Han hade för länge sedan lärt sig hur man fick bort blod från kläder. Klart, allt var ju Röstens fel. Han var ju inte skyldig, men. Han var ju inte galen, inte när Rösten försvunnit i alla fall, den anledningen skulle aldrig fungera i en domstol. Det fanns ingen domare som hade en Röst, inga poliser, inga advokater. Om man hade det kunde man inte vara något av de. När han kom ut ur duschen hörde han en röst utanför huset. Han greppade kniven som fortfarande var blodig.

'Det här är polisen, kom genast ut!' ropade en auktoritetsfylld röst. Troligen en polis. Han blev vettskrämd, tog kniven och...

Sanna såg sig om, var, var hon? Ojdå, nu mindes hon. Hon var ju död, var det alltså här man hamnade när man dog? Tänkte hon medan hon såg sig om i det svarta landskapet. Hennes ögon hade börjat vänja sig vid mörkret och hon kunde urskilja några trädstammar. Herregud, kom till och med döda träd till... vad var det här för ställe egentligen? Inte himlen, det såg det inte ut som, dessutom hade hon aldrig trott på någon Gud. Nu kunde hon se ganska långt. Genom de döda träden såg hon en äng med en sjö i mitten. Allting var gråsvart och disigt och överallt låg döda växter, djur och... människor? Hade hon också legat där innan? Sanna vände sig till höger, då hon hörde ett litet ljud. Hon visste inte vad ljudet var, men åt det hållet låg en stad. Förvånat började hon gå mot de upplysta husen, som i en saga. Så hörde hon ljudet igen, precis bredvid henne var det nu. Det var en människa, hon kände igen honom. Det var inte så konstigt, det var den sista människa hon sett innan hon dog. Sanna började springa medan mannen reste på sig. Hon sprang och sprang tills hon inte längre hörde mannen. Då var hon framme vid staden, där blev hon varmt mottagen och hade snart glömt bort mannen och allt från sitt gamla liv.

Mannen reste långsamt på sig, och såg flickan springa bort. Han fylldes av sorg, han hade så gärna velat säga förlåt. Han började långsamt gå mot det motsatta hållet som hon sprungit, nedtyngd av alla sorger. Så kom han till den onda sidan och blev aldrig av med rösten. Han förbannade alltid flickan för det.

//Ylva Forsberg

Nu är jag död

Hon låg på golvet och det blödde från ett sår i pannan. Tårarna rann och hon snyftade och hostade vartannat. De hade gjort det igen. De hatade henne och visade det genom sina våldshandlingar. De skrattade åt henne. Hon var ju så patetisk när hon inte ens försvarade sig själv. En sådan människa borde inte få leva. Hon svor för sig själv och tog ett svårt beslut. Det hade gått för långt nu, hon skulle göra slut på lidandet. Snart skulle det ske. Hon satte sig sakta upp och hostade i sin hand. Hon tittade i handen och såg blod.
- Blod..., sa hon och suckade. Den vackraste färgen i världen. Rött som blod.
Hon ställde sig på ostadiga ben och lutade sig trött mot väggen. Hon gick in på toaletten och tittade sig i spegeln.
- Alison, sa hon till spegelbilden, nu har du ställt till det igen. Va ska morsan säga när hon ser detta?
Hon pillade i såret och torkade sen rent det med lite tvål och vatten. Tårarna rann fortfarande nerför hennes kinder. Alison spottade i handfatet och spolade bort blodet som hamnat där. Hon fixade till sig och hoppades att ingen skulle se att det hänt nåt. Hon hade ju alltid lyckats dölja sina sår för sin mamma innan.

Alison klev in genom dörren och smög tyst uppför trappan in i sitt rum. Hon slängde skolväskan på golvet och la sig i sin säng. Hon stirrade upp i taket och suckade tungt. Aldrig skulle någon förstå hennes lidande. Hon var ensam och hade ingen att prata med. Ingen hade någonsin brytt sig om att bli hennes vän. Alison lade sig på sidan och öppnade lådan på sitt sängbord. Hon plockade fram ett litet skrin och satte sig upp. Hon öppnade skrinet och såg på sakerna som låg där. Ett foto av den far hon aldrig träffat, en kniv med blod på och ett brev till sin mor.
Alison tog fram kniven och tittade på den länge. Det stelnade blodet på den glänste vackert i skenet från lampan. Alison log för sig själv.
- Snart ska det ske, viskade hon för sig själv. Jag vet hur jag ska göra nu.
En liten tår trillade nerför hennes kind och gjorde en liten våt fläck på överkastet på sängen. Hon skakade på huvudet och bannade sig själv:
- Ingen slösar några tårar på dig, varför ska du själv göra det då?

- Alison!?
Alison satte sig snabbt upp i sängen och tittade förvirrat runt i rummet. I dörröppningen stod en suddig figur. Alison blinkade och kliade sig i ögonen och tittade sen på figuren. Det var hennes mamma, Gisela Fürlinger, som stod där och tittade på sin dotter.
- Sover du Alison? Frågade Mrs Fürlinger.
- Mm, svarade Alison och gnuggade sig mer i ögonen.
Alison undrade när hon hade somnat. Hon tittade på sin mor.
- Vi ska äta nu, Alison, sa hennes mamma och gick.
Alison nickade sakta och klev ur sängen.

Alison klev in i köket och tittade på maten som stod på bordet och tittade sen på sin lillasyster Elina som satt och flinade. Alison satte sig på en stol. Mrs Fürlinger lade upp lite mat på Elinas talrik och sen lite på Alisons. Alison tittade på maten på sin talrik och fick en stor klump i magen. Elina åt med glädje upp sin mat och bad om mer.
- Är du inte hungrig Alison? Undrade Mrs Fürlinger och såg bekymrat på sin dotter.
- Nej, inte så värst, svarade Alison och petade i maten.
Mrs Fürlinger nickade, åt lite av sin mat och sneglade bekymrat på Alison. Alison stoppade lite mat i munnen, tuggade den och försökte svälja ner den utan att det skulle komma upp igen. Varenda tugga var en pina och varje gång hon svalde maten kändes det som om hon skulle dö. Alison puttade undan talriken och gick från bordet. Hon gick upp till sitt rum och lade sig på sängen.
- Alison? Hur är det med dig?
Mrs Fürlinger klev in i rummet och satte sig på sängkanten.
- Det är bra, jag är inte hungrig bara, svarade Alison tyst. Jag är trött och vill sova nu.
Mrs Fürlinger klappade sin dotter på ryggen och gick iväg. Hon stängde dörren efter sig och Alison kunde höra hennes mammas steg nerför trappan. Alison kände tårarna på sina kinder och hon suckade tyst. Snart föll hon ner i den barmhärtiga sömnen och natten var full med drömmar om det goda livet. Då hon fick vara lycklig och hade vänner.

Alison vaknade av att klockan ringde. Hon stängde av klockan och grymtade tyst i kudden. Hon ville inte stiga upp, hon hatade skolan och alla människor där. Lärarna fattade ingenting, eleverna mobbade henne och inte en enda vän hade hon. Alison klev upp ur sängen och gick in i badrummet. Hon tittade sig i spegeln.
- Somnade jag med kläderna på igår? Muttrade hon surt och tog av sig kläderna.
Alison tog på lite smink, borstade tänderna och gick sen in i sitt rum igen. Hon letade upp lite kläder. Blåa jeans och en svart tröja tog hon på sig. Alison tog sin skolväska och gick ner i köket. Det var ingen hemma nu. Hon hittade en bit papper och en penna och skrev:

"Jag går till en polare efter skolan och sover där inatt. Vi ska plugga tillsammans.
/Alison"

Alison funderade en stund och sprang upp på rummet, öppnade en byrålåda, tog fram ett kuvert och stoppade ner den i väskan, sen gick hon ner igen och ut genom dörren. Hon styrde stegen mot skolan, med en enda tanke i huvudet: "Idag ska det ske, idag, idag, idag..."
- Ey, uglyface!
Alison kom in i kapprummet och gick till sitt skåp. Hon brydde sig inte om de elaka kommentarerna som flög runt i rummet.
- Va är det med dig, horunge!? Är du för ful för att kunna säga emot oss? Kan du inte försvara dig, uglyface?
Alison öppnade skåpet och alla hennes böcker och papper föll ut på golvet. Hon hörde skratt i rummet. Tårarna brände bakom ögonlocken, medan hon plockade upp sina saker och la in i skåpet.
Efter en stund var hon färdig och hon tittade på klockan.
- Åh nej, jag är 10 minuter för sen till lektionen, muttrade hon surt och stängde skåpet. Jag hatar er! Fattar ni inte det? Jag hatar er!
Hon gick till lektionen.

Alison klev in i lektionssalen och alla stirrade på henne.
- Varför så sen, Alison? Frågade läraren.
- Jag försov mig, mumlade Alison och satte sig vid sin bänk i ensamheten.
När hon gick till bänken såg hon hur vissa viskade till varann och hur vissa flinade elakt mot henne.
Hela dagen gick långsamt och Alison trodde aldrig den skulle ta slut. Vid skåpen mötte hon sina värsta mobbare.
- Hejsan uglyface, sa de och log mot henne. Mår du inte bra idag? Ska du hem å gnälla hos mamma?
Alison tittade inte på dem, utan fixade till i sitt skåp.
- Va är det? Har någon skurit av din tunga?
- Nej, muttrade hon surt.
- Va bra! Då kan vi fixa det!
En flicka tog fram en kniv och alla log elakt mot Alison.
- Räck ut tungan, flinade en tjej mot Alison.
Alison stirrade på henne.
- Stirra inte på mig, morrade flickan och skar Alison på kinden. Gör aldrig det!
Blodet rann nerför kinden och ner på hakan på Alison. Det droppade ner på hennes svarta tröja. Alison slog till tjejen och stirrade surt på henne.
- Va fan gör du! Skrek flickan och tryckte upp Alison mot skåpen. Jag ska döda dig! Hör du det!? DÖDA DIG!!
Flickan tryckte kniven mot halsen på Alison.
- Filippa... sa en annan tjej. Sluta nu, du kan inte döda henne...
- Men hon slog mig ju!
- Strunt i det, hon är en mes och vet inte bättre. Hon är cp-störd, förståndshandikappad, allt du vill. Hon är helt enkelt dum i huvudet.
Alison tittade på dem med lugn i blicken. Filippa släppte Alison, men skar henne på handen innan hon gick. Blodet droppade ner från handen på golvet. Flickorna försvann skrattandes och lämnade Alison ensam.

Alison klev in i gympans omklädningsrum och tittade sig omkring. Hon tittade in i duschen och nickade för sig själv. "Idag är det dagen då allt kommer förändras", tänkte hon. "Idag sker det... Idag, idag, idag..."

Nästa dag ringde det i telefonen och Mrs Fürlinger svarade:
- Det är Gisela Fürlinger.
- Hej det är rektorn på skolan som din dotter Alison går på.
- Hejsan!
- Det gäller din dotter. Jag tror du borde komma hit direkt.
- Jaså? Har hon ställt till med något?
- Jag vet inte hur man ska säga, det är bättre du kommer hit!
- Jag kommer direkt!
- Ja, kom till gympasalen, du vet vart den ligger va?
- Ja det gör jag. Jag kommer direkt.
Mrs Fürlinger la på telefonen och rusade ut i bilen.

När Mrs Fürlinger kom fram till gympasalen stod en polisbil och en ambulans utanför. Hon fick panik och rusade ur bilen.
- Alison! Skrek hon och rusade in i gympasalen.
Där inne stod det en massa klasskamrater till Alison och alla var vita i ansiktet och pekade mot omklädningsrummet. Mrs Fürlinger rusade in i omklädningsrummet och stannade. Det fanns blod på golvet inne i duschen.
Mrs Fürlinger gick sakta in i duschen och såg sin dotter ligga naken på kaklet. Blodet rann från  Alison ner i avloppet. Alison hade ristat in fyra ord på sina armar: I Hate You All!
På väggen, skrivet med blod, stod det:

"Jag hoppas ni som hatar mig är nöjda med resultatet, för nu är jag död"

Hon tittade på mynten i sin hand, de skulle räcka till antingen en chokladkaka eller en läsk. Efter att stått och tvekat ett ögonblick tog hon läsken och gick och betalade den sura damen i kassan. Damen gav henne ett ögonkast fyllt med hat.
Hennes namn var Cecilia Lundgren och var tolv, snart tretton år. Hennes hår var mörkbrunt och i axellängd, hennes ögon var gröna.
Hon gick från kiosken till busshållplatsen, bussen kom om fyra minuter. Cecilia rös av obehag, hon hatade dessa kvarteren vid kvällstid, det fanns så mycket skumma människor omkring henne. Många flickor hade blivit våldtagna i dessa kvarteren.
Cecilia tittade sig omkring, kom inte den jäkla bussen snart?! Det stod ett gäng killar en bit bort som såg ut att vara i sextonårs åldern, dom såg inte vänliga ut.
Killgänget verkade gräla om något och en av dom pekade mot henne. Cecilia stirrade paralyserat på dom när de började röra sig mot henne, men då kom bussen. Hon hoppade på bussen, betalade och gick och satte sig längst bak
Hon tog fram ett paket tuggummi och stoppade två i munnen, sedan tog hon fram en bok och började läsa.
 
Hon gick av bussen och började gå mot sitt hus, hon bodde i en blå villa som innehöll en källare, två våningar och vind. Hon bodde med sin mamma, styvpappa, lillebror och en styvbror som var fjorton år gammal. Cecilias lillebror hette Hampus och var nio år, styvbrodern hette Fred, mamma hette Helena och styvpappa hette Fabian. Cecilia hade ingen riktig pappa eftersom han hade övergett hennes mamma efter att ha gjort henne gravid med Hampus. Men Cecilia gillade Fabian mycket. Helena och Fabian hade träffats när Helena var gravid i tredje månaden med Hampus, de hade gift sig när Hampus var två år.
Cecilia öppnade dörren och tog av sig ytterkläderna.
- Hallå?! Är det någon hemma? Ropade hon från hallen.
 
Fabian kom ut i hallen och studerade henne strängt:
- Och var har du varit unga dam?
- I stan, svarade Cecilia.
- Du vet att du ska  vara hemma nio.
- Ja, jag vet.
- Och vad är klockan nu?
- Halv tio, Cecilia stirrade skamset på sina fötter.
Fabian studerade henne. I nästa sekund kom Fred ner klampande för trappan. Han log mot Cecilia.
- Var är mamma och Hampus? Frågade Cecilia.
- Dom storhandlar inför helgen, svarade Fabian.
- Jaha.
 
Cecilia gick upp på sitt rum som var målat i en riktigt mörkt blå färg, nästan svart. Hon tog sin pyjamas och gick in i badrummet för att ta en snabbdusch.
 
Efter duschen gick Cecilia in på sitt rum för att sova, hon hörde telefonen från nedervåningen.
 
Det knackade på dörren.
- Vem är det?
- Det är jag och Fred, sade Fabian.
- Kom in, ropade Cecilia.
Killarna kom in, de såg allvarliga ut och Cecilia fick en obehaglig känsla inombords.
- Vi måste prata, sade Fabian och satte sig på Cecilias sängkant.
- Okej, sade Cecilia tveksamt
- Jo, det är så? En polis ringde nyss, Helena och Hampus har varit med om en bilolycka och dom?.  Dom överlevde inte kraschen, Cecilia lade märke till tårarna i Fabians ögon.
- Menar du att? att, Cecilia svalde.
Fabian nickade stillsamt och lade en hand på Cecilias axel.
 
En vecka senare satt Cecilia i skolan och stirrade tomt framför sig. Hennes mamma och lillebror var döda. Cecilia hade en tom känsla inom sig, hon visste att hon borde gråta, men ibland kunde ens sorg vara för stor för att ens orka gråta.
- Cecilia!
Cecilia tittade upp på sin lärare:
- Ja?
- Mår du bra?
- Ja.
- Det verkar inte så.
 
Cecilia satt på sin säng därhemma, hennes lärare hade skickat hem henne eftersom hon hade tydligen fått feber.
Det hördes ett ljud från hallen och Cecilia hörde Fred och hans vänners röster, de hade håltimme. Plötsligt tystnade rösterna.
- Cecilia? Ropade Fred från hallen.
- Ja.
 
Fred kom uppför trappan, han sjönk ner på Cecilias sängkant.
- Vad gör du hemma nu?
- Min lärare skickade hem mig.
- Varför då?
- Hon tyckte att jag kändes varm.
Fred lade handen  på Cecilias panna och fick en orolig rynka mellan ögonbrynen.
- Du är faktiskt varm. Vill du att jag ska ringa pappa?
- Det behövs inte.
- Säkert?
- Ja!
- Okej, du behöver inte bli så arg. Fred såg sårad ut.
- Förlåt, mumlade Cecilia.
 
Cecilia satt ner. Fred hade nyss gått. Cecilia studerade fotot på sitt nattduksbord, på fotot fanns hon själv, hennes mamma, Hampus och Fred, det var Fabian som hade tagit bilden därför fanns han inte med. Hon svalde några gånger, att acceptera att hon aldrig fick se dom igen var svårt. Hon tog fotot i sin hand och studerade sin mors leende ansikte. En tår rann ner längs hennes kind. I nästa sekund gled fotot ur hennes hand och for i golvet. Ramen gick i sönder. Cecilia stirrade förskräckt, hon satte sig på knä mitt på några glasskärvor, men det märkte hon inte. Det enda hon tänkte på var om själva bilden var skadad. Hon tog bilden i sin hand, det var en stor reva efter en glasskärva över hennes mors ansikte. Känslorna sköljde över henne, det var det enda nytagna fotot av sin mor och bror som hon hade. Hon lät bilden falla till golvet, sedan slog hon sina händer hårt i golvet. Slaget i golvet orsakade bara smärta i knogarna också rev hon sig på en glasskärva. Plötsligt blev hon medveten om glasskärvorna under sina ben, det gjorde ont!
Hon reste sig upp, blodet strömmade nerför hennes ben. Glasskärvorna hade trängt in djupt. 
Hon stirrade på blodet, i nästa sekund började det flimra framför ögonen på henne och hon föll avsvimmad till golvet.
 
Hon blundade hårt. Hon visste att hon var på sjukhus, det kändes på lukten. Hon stönade till, sedan slog hon upp ögonen.
- Jag visste att det var en dum idé att lämna dig ensam, sade Fred och studerade henne med oroliga ögon.
Cecilia studerade honom och Fabian, sedan satte hon sig upp och kramade Fred hårt.
 
Det hade gått ungefär två månader sedan Hampus? och Helenas död, Cecilia hade äntligen accepterat att dom var döda och hade börjat kunna ha kul igen. Men trots det fanns fortfarande sorgen kvar, det skulle det göra länge. Men Fabian och Fred hjälpte henne igenom det hela.
Fabian hade förresten ordnat upp saker och ting med socialen och blivit Cecilias fosterpappa.
 
          Slut
 
Av: Rebecka Andersson

911 Turbo S



Vad var det? Var det ett skrik jag precis hörde?! och ett till.. och ett till.. ?
Förvirrad kollar jag ut från fönstret. Det regnar, och är alldeles mörkt. Vem kan det ha varit? Nejmen, det är något vid skogen. Två män ser det ut som, och en tjej! Dom släpar henne längre in i skogen samtidigt som hon motvilligt stretar emot. Det är något som inte stämmer.

Jag vet att jag är en fegis, men jag kan inte låta det hända henne något. Jag bara måste springa ut och hjälpa henne!

Samma morgon tog jag den gamla rostiga cykeln till skolan. Dagen var väldigt lugn och solen lyste varm och stillsam och om ungefär en timme skulle vi ha prov i kemi. Det var ett långt kapitel och jag hade övat riktigt mycket den senaste veckan.

Jag vinkade lite snabbt till några av mina kompisar, som stod i väntan vid busshållsplatsen, då jag cyklade förbi. Vanligtvis brukade jag "tävla" med bussen, om vem som kom fortast till skolan, fast den här dagen var jag tidig så det var en enkel match för mej, men eftersom jag är så lång brukar det gå ganska snabbt.

Jag fortsatte förbi ett par söta tjejer. En med röd klänning och den andra med uppsatt hår i ett vitt hårband.
Kanske någon ny i parallellklassen? Själv blev jag lite förtjust i hon med röd klänning.
Sen cyklade jag runt hörnet vid den gamla parken och mot basketplanen där vi brukade träffas efter skolan. Nu var det några biffiga killar där som övade på sin tidiga idrottslektion.

Det är kallt och mörkt. De fällda löven prasslar under mig. Marken är alldeles fuktig, mina nya Puma-skor är täckta av lera och ju längre in jag går, desto mörkare blir det. Klockan är väl runt 22,00 och mina föräldrar är borta några dagar så jag är helt ensam där hemma. Jag förstår inte varför jag gör detta?! Och vem är hon?

Nu vet jag inte vart jag är längre. Ska jag vara ärlig så börjar det bli lite kusligt. Liksom normalt och gå runt i skogen mitt i natten för att leta tjejer?!

Det var ju väldigt vad mycket grenar och kvistar det var här. Störigt. Borde jag inte vara framme snart? Varför blev hon bortförd? Så många frågor, men inga svar.

Knaak* Krch*. Hehe, vackert det låter när jag går här. Knaak*. Vänta lite, det där var inte jag!

Blixtsnabbt vänder jag mig om. Det finns en skugga bakom några träd en bit bort. Hjälp! Dom har upptäckt mig! Åh! Jag som inte ens vet var jag är. Bäst att kuta härifrån!

Jag sätter fart bort från mannen. Detta är nog första gången jag har sprungit så här snabbt. Jag hör någon efter mig hela tiden och ser inte skillnad på träden. Var är jag? Det är hur mörkt som helst och hur snabbt jag än springer känner jag någon flåsa i nacken på mig och jag skyndar mig så snabbt jag kan. Snacka om läskigt! Jag är riktigt andfådd. I förtvivlan ser jag inte var jag springer utan snubblar över en sten och river upp benet. ÅH! Det svider något otroligt, men jag måste fortsätta. Jag har ingen lust att bli bortförd jag med. Så jag fortsätter att springa. Kanske springer jag åt fel håll? Det vet jag inte, men hur snabbt jag än flyr därifrån är det ändå någon som är snabbare, som snart kommer ikapp mig. Ansiktet piskas mot alla kvistar som sticker ut från dessa långa träd och armarna blir fulla med sår.

När jag väl nådde skolan efter den vardagliga turen parkerade jag cykeln och låste den, men huvudet var i fullt tänkande på provet. Kemiska reaktioner, periodiska systemet..

Jag blev plötsligt distraherad av en snygg bil som snabbt svänger in på parkeringen och tvärbromsar. Det var en svart Porsche 911 Turbo S. Riktigt cool, och fälgarna var definitivt inte fula! Måste vara nyast inom tekniken. Jättehäftig. En sån skulle man ha!

Äntligen. Äntligen är jag ute från den förskräckliga skogen och förföljaren ser jag inte en skymt av.

Jag befinner mej nånstans vid skolan och parken, men skyndar snabbt hem för att låsa om mej.
Direkt då jag kommit innanför dörren stänger jag alla fönster, tvättar såren, ringer jag polisen och berättar vad som hänt. Om jag förstod rätt skulle dom åka dit nu direkt och kolla läget.
Klockan var runt 3.00 då jag gick och la mej och jag fick knappt någon sömn den natten!
Jag tänkte igenom hela dagen. På det extremt svåra provet och på Porschen , så snygg den var, men främst, tänkte jag på den stackars tjejen. Hennes öde låg i polisens händer.

Efter skolan nästa dag, då jag hade spanat efter den söta tjejen i timmar, berättade jag och övertygade min bästa kompis Travis för att följa med mej tillbaka in i skogen. Vi har känt varandra sen vi föddes. Travis är väldigt orädd och står för vem han är. Han verkade väldigt nyfiken på min historia om vad som hänt förra kvällen. Tjejen behövde vår hjälp och vi var bara tvungna att få veta vem hon var.

Vi hann inte långt förrän vi hittade ett hårband. Vit och vacker, men också rödfärgad. Som blod. Vems kunde det ha varit? Det kunde väl inte..? Jag vågade inte ens tänka. Jag la ner det i min ficka. Det var en ledtråd och vi kanske kunde få användning av den sen.

Vi fortsatte en bit inåt skogen där vi aldrig annars hade varit. Bakom några täta granar hittade vi en stuga. En mycket liten stuga. Oanvänd. Som om ingen hade varit där på åratal. Fönsterna var små, dammiga och hade antagligen blivit repiga av barren när det hade varit dåligt väder. Dörren var fuktig, men olåst och stod på glänt. Travis gick först och öppnade. Ingen var i närheten, men det fanns bilspår som visade att någon nyligen hade åkt. Polisen måste ha varit här idag istället. Dom var säkert upptagna inatt med annat. Jag hade ju hört talas om ett ungdomsgäng som härjade på nätterna och vandaliserade.
Vi steg in tysta och orädda i stugan. Där fanns ett litet bord med en söndrig kaffekopp, virkad vit mormorsduk och två stolar av trä. Taket var rätt lågt tyckte jag. Iallafall om man jämförde med vår egen lägenhet.
Ungefär två meter från bordet fanns det också en garderob, en yxa och en liten hög med ved som antagligen var till den otroligt lilla kaminen till höger om ett av fönsterna.
- Haha, litet place för att ha som gömställe. Dom är ju rent ut sagt dumma. Varför skulle dom ta en tjej för? sa Travis, samtidigt som han tog bort lite spindelnät här och där med en linjal från sin ryggsäck.
- Jaadu, det kan man undra; sa jag. Om du är intresserad kan jag berätta för dej att tjejen var väldigt söt, hehe.
- Jasså, haha. I would like to meet her!

Garderoben som fanns i stugan stod på glänt. Den började gnissla irriterat när vinden blåste igenom de otäta fönsterna. Jag gick dit för att stänga dörren till den men då jag gick närmare hörde jag små, tysta andetag. Jag öppnade garderoben sakta, och där satt hon. Flickan i röd klänning. Den kidnappade tjejen.
Jag blev jättechockad. Hon såg helt förstörd ut.
Travis rusade mot henne och vi tog snabbt bort repen hon varit fastbunden med runt hennes smala handleder, och tyget som hårt knutits fast vid hennes mun. Hon kollade upp, med stora sorgsna gröna ögon. Hon var den vackraste jag sett.
Tjejen gick ut ur den mörka garderoben och omfamnade oss med en kram och sa tyst med sin klena röst; Tack! Man kunde se en tår i ögat på henne. Stackaren hade ju varit inlåst. Jag kände att på något sätt älskade jag den tjejen. Hon var så söt och det var så synd om henne. Jag blev riktigt ledsen själv.

Plötsligt hördes slirande spår av en bil. Travis kollade ut genom fönstret, vände sig snabbt om och sa; Dom är här!
Det var den svarta Porschen!
Dörrar till bilen stängdes. Vi fick panik. Jag kunde öppna ett av fönsterna till slut och hoppa ut. Tjejen och Travis kom strax efter. Man kunde höra att männen var arga. Dom använde fula ord och kollade ut ur fönstrerna, från stugan, för att se om tjejen var där, men det var hon inte. Hon var med oss.
Löven prasslade då vi sprang det fortaste vi kunde och tillslut vågade vi se oss omkring. Ingen av männen tycktes vara i närheten så jag saktade ner på farten, men lyckades på något sätt snubbla. Jag trillade ner i ett dike, och vände mig om för att se vad det var för något jag stött på. Jag blev förskräckt av det jag såg. Ett lik. Av en ung tjej i min egen ålder. Tjejen, som snabbt under flykten kunnat berätta för oss att hon själv hette Amanda, skrek till och började storgråta.
- Där är hon.
- Vem då? frågade jag.
- Melissa.
- Vem är det?
- Kan vi snacka mer om det senare, avbröt Travis, dom kan höra oss. Det är bäst vi drar hem till någon där vi är totaly safe. Ok?
- Jo, visst, sa vi och skyndade oss ut ur skogen i riktning mot Travis hem.

När vi stannade upp inne hemma hos Travis berättade hon allt för oss. Med tårar i ögonen.
- Jo, det var så att jag och min bäste vän Melissa, var ute och gick. Vi var på väg hem från en ungdomsgrupp vi varit på. Då det plötsligt kom fram två mystiska män bakom oss. Jag hörde dom viska. Något sas om att ''det är hon''. Vem denna ''hon'' var visste jag inte. Det var något som inte stämde. Men plötsligt hoppade en av dom fram bakom Melissa och tog stryptag på henne. Vi fick panik, började skrika och hon slog med sina sista krafter. Själv försökte jag hjälpa till att få bort mannen, men då kom den andra och tog fast mig. Samtidigt drog en av dom fram en yxa och högg en gång i hennes huvud. Jag var alldeles tårögd. Jag förstod inte vad som hade hänt. Det var som om en stor del av mitt hjärta drogs iväg och aldrig skulle komma tillbaka. Det var fruktansvärt. Hon bara försvann. Och där stod jag, tvingades se på när min bästa vän mördades.
Eftersom dom inte visste vad dom skulle göra med mig. Drog dom iväg med mig in i denna fruktansvärda skog mitt i natten och band fast mig hårt. Sen slängde dom in mig i någon garderob, stängde dörren och åkte iväg.
Jag visste inte vad som skulle hända sen. Dom skulle väl mörda mig också för att inte ha några vittnen. Iallafall så åkte dom iväg för att gräva ner Melissa. Jag tror aldrig dom hann det riktigt. Dom måste ha hört något och åkt tillbaka hit, men innan dess hade ni hunnit hjälpa mig.

Vi fick knappt fram några ord.
- Jag förstod inte att sånt här kunde hända. Fruktansvärt, sa Travis.
- Ja, verkligen.. Riktigt hemskt, men.. varför gjorde dom så?

- Jag vet inte riktigt. Det kan ha varit för att Melissas pappa arbetade som civil agent. Han kunde vittna mot många. Han visste något hemligt. Om han då berättade det skulle de straffas rejält. Jag har för mig att dom hade legat i kriminella situationer i flera år. Verkligen brutala händelser, och för att hindra Melissas pappa från att göra det mördade dom hans enda dotter. När Melissa mördades skulle han förstå att de var ute efter honom.

- Oj, det är ju förfärligt. Det måste vara hemskt att leva med det. För dig alltså, och familjen. Melissa är ju död, svarade jag.
- Borde vi ringa polisen? frågade Travis.
- Nej, absolut inte, sa Amanda hastigt samtidigt som hon grät, men hennes föräldrar.

Måndagen därpå cyklade vi ihop till skolan. Amanda och jag. Som bra vänner gör.
På skolgården väntade en svart Porsche 911 turbo S med snygga fälgar..


By; Frida Bylund HT-2006

Rummet

Hon kunde inte se någonting, inte känna något heller. Det enda hon mindes var att hon kanske tagit en drink för mycket i baren. Där var en man också. Just det, hon hade följt med honom hem, och kanske. Jo, hon hade nog tagit en drink till. Eller ännu mer. Hon suckade, kunde hon inte skärpa sig. När hon kom härifrån skulle syrran skratta åt henne. Men en gnagande tanke infann sig plötsligt i hennes huvud. Tänk om hon inte kom därifrån! Lugn nu, lugn Marie försökte hon intala sig själv, ingen anledning att hetsa upp sig. Han lade dig säkert här bara för att du skulle få återhämta dig. Han kanske har en fru.

Men inom sig visste hon att så var det inte. Hade inte drinken smakat lite konstigt? Känslan av trötthet fyllde henne. Nej, tänkte hon högt och tydligt. Det där är bara fånigt! Vänta, var inte det ens duns i trappan. Hon mindes att hon sett en trappa igår kväll, hon hade undrat vad som fanns i dörren, han hade inte velat berätta. Slingrat sig, inget var det tydligen där nere. Hon hade trott att han kanske hade en hemlig hobby. Men han hade haft rätt där var inte särskilt mycket. Eller hon kunde ju egentligen inte veta. Hon kunde ju inte se. Hon undrade om det var fel på hennes ögon eller bara väldigt mörkt.

Var inte det en duns till? Gode gud, snälla gör så att han inte kommer ner. Visserligen ville hon inte vara fast i rummet länge till, men hon ville inte tänka på vad som skulle hända när han kom tillbaka. Hemska tankar började ta form i hennes hjärna, tänk om han hade en pistol, eller ett gevär. Han kanske tänkte skära henne. Hon hade läst en artikel om en man som hade tagit hem en flicka från krogen. Han hade skurit av hennes bröst, och? Nej, nu fick hon faktiskt skärpa sig. Han skulle säkert inte göra något sådant. Utan att vilja det for hennes tankar iväg till en annan artikel, en man hade skurit upp en tjej, plockat ut hennes inälvor, levern trodde hon, och strimlat den framför ögonen på henne medan hon långsamt förblödde. Sedan hade han skurit av hennes näsa, medan hon levde, och? och? det var för hemskt för att tänka på. Han skulle väl inte göra så med henne?

Nej nu var det nog, inte fler sådana tankar. Hon började istället tänka på semestern i somras. Det hade varit hon själv, Marie och hennes kompis Sara. Dom hade åkt till Gran Canaria och druckit drinkar och solat, dom hade badat en del och kanske strulat lite.

Men inget allvarligt. Och just det, mannen igår hade varit där. På Gran Canaria, hon visste att hon tyckt han såg familjär ut. Hon försökte rensa sina tankar, hur långt hade dom gått igår? Hade dom redan gjort det så skulle han kanske inte?

Nej, skulle hon inte sluta tänka på det? Jo det skulle hon, hon skulle tänka på något trevligt. Fan osså, där var en duns till! Men, det kanske bara var mannen, Martin hette han, som gjorde något där uppe. Kanske lurade en tjej till. Fast han hade ju inte lurat henne, eller hur Marie? Hon använde alla sina krafter för att få bort tankarna på allt negativt.

Nej, nu var hon säker på att det var någons om gick i trappan. Åh, snälla någon rädda mig! Lugn nu Marie, inte få panik, lugn och fin nu. Hon skrattade inombords så fånigt hon lät. Var det inte en nyckel hon hörde vridas om i låset? Jo, det var det. Hon såg dörren glida upp, i skenet från ljuset såg hon mannen från igår stå med en, ja vad var det? Gud, en järnstång! Hon tittade bakåt i rummet, där stod en brits och en lampa som gav ett mystiskt sken över hela rummet. Hon skrek rakt ut när hon kom närmre och närmre. Sedan var det svart, när polisen stormade in, kom hon inte ihåg något annat än hans ansikte intill hennes och att hon hade ont, väldigt ont.

Kommissarie Bengtsson blev förvånad när han kom in i förhörsrummet. På stolen satt en kvinna i 20-års åldern med benen uppkrupna under sig och vaggade fram och tillbaka på stolen. Han hade försökt, det hade han. Men det var inte mycket man kunde få ur den nervösa kvinnan. Han trevade försiktigt. Hade hon sett någonting av mannen, vad exakt mindes hon av rummet? Kände hon mannen närmare? På den sista frågan tittade hon upp och såg honom i ögonen, det var en blick av tomhet, rädsla och av skam.

Hon nickade långsamt, oändligt långsamt. Hennes blick gick rakt igenom honom, som om hon inte såg att han satt där. Som om hon trodde hon satt i det kala, gråa rummet helt ensam. Han såg chefen och läkaren stå bakom fönstret. Han skakade på huvudet, tackade kvinnan och gick ut. Ute berättade han i korta drag vad som hade hänt och bad doktorn undersöka kvinnans ögon. Han skakade på huvudet när han tittade på kvinnan genom det stora fönstret. Hon lyfte blicken när läkaren gick in och lyssnade på honom. Efter ett litet tag tog läkaren kvinnan i handen och ledde henne ut från förhörsrummet och polishuset. Bengtsson gick in på sitt rum och ordnade med dagens pappersarbete för att sedan gå hem till sin familj. På vägen hem köpte han en av kvällstidningarna. Han förstod faktiskt inte hur de kunde få reda på allt så fort.

Kvinna brutalt kidnappad och våldtagen! Sid. 2-10

Han skakade på huvudet. Det där med brutalt visste han inte riktigt. När han gick till jobbet två veckor senare chockade en ny rubrik honom.

Gärningsman gripen! Mannen som kidnappade och våldtog den unga kvinna när hittad och gripen! Sid. 2-10

När han kom in på kontoret fick han en ännu mer chockerande nyhet. Det var sant. I samma ögonblick som kvinnan såg mannen verkade det som om något lossnade. Hon skrek rakt ut och föll ihop i en hög. Så slutade kvinnans liv, läkarna försökte men något hade lossnat i hjärnan. Ingen medicinsk förklaring fanns till den plötsliga döden. Kommissarie Bengtsson var en av de få närvarande vid begravning. Hon hade troligtvis haft anhöriga, men ingen visste vem hon var.

Hon blickade ut över havet mot Danmark till. Hon hade aldrig förstått varför tonårsflickor begick självmord titt som tätt.

Det såg ut som om havet inte var glad över att kroppen den fått, kastats upp på stranden, det piskade runt hennes fötter där hon stod på bryggan. Flickan hade gått ner och dykt med huvudet före ner i stormen. När dom hittade henne var hon nästan sliten itu av de hårda strömmarna nere i vattnet. Ytterligare en trettonåring som inte skulle få uppleva livet.

Helena Andersson var ansvarig för självmord på den lokala polisstationen och hon hade fota fått frågan om varför hon valt det jobbet. Hon trodde inte att någon skulle förstå. Någon som inte förlorat sitt eget barn skulle aldrig förstå.

Hennes dotter hade själv varit tretton, på samma brygga. Fast skillnaden var att hon blivit mördad. Hon var där nere för att begå självmord, men hon hade blivit knuffad. Cissis, dotterns, pojkvän hade kommit ner på polisstationen en vecka senare och bett om att få prata med Helena. Dom hade bråkat på en fest. Hon hade hotat med att ta självmord. Han hade skällt på henne. Bett henne låta bli. Han hade försökt allt. Han hade ringt hem men bara hennes syster hade svarat. Den biten kände Helena till, Karolin var utom sig av sorg för att hon inte försökt hindra Cissi. Karolin hade berättat att storasystern var på stranden.

Han hade cyklat dit så fort han kunde. Det stormade ute och han insåg att han var tvungen att skynda sig. När han kom fram stod hon ute på bryggan, redo att kasta sig ut. Han hade ropat, hon hade vänt sig om. Hon hade frågat vad han ville. Han hade bett henne komma tillbaka. Sagt åt henne att hon var fånig, barnslig men hon hade inte brytt sig. Han hade rutit hennes namn. Hon hade frågat vad han ville. Han hade ju sagt åt henne att hon kunde gå och dö igår.

Han hade försökt med allt, bedyrat att han inte menat det. Han hade varit full. Han skulle aldrig säga så. Han hade bedyrat sin kärlek till henne men hon hade inte brytt sig. Han hade sprungit ut på bryggan. Hon hade sagt åt honom att låta bli, hon tänkte hoppa. Han hade bett henne, "snälla Cissi sluta fåna dig". Hon hade gett honom en örfil, han hade blivit sur, arg, rasande. Han hade cyklat tills han nästan tappade andan, skrikit rösten av sig, för att få henne att ändra sig. Han hade knuffat till henne. När hon stod och svajade på kanten hade hon skrikit åt honom att rädda henne, bett honom att inte låta henne trilla ner. Han hade bara stått och sett på. När hon trillade ner kom tårarna. Han hade satt sig ner och skrikit ut sin sorg.

Jag hade förstått honom. Jag var inte arg. Cissi var alltid väldigt beslutskraftig, ändrade sig aldrig. Hon hade gjort även om han inte knuffat henne. Jag valde att inte anmäla, men jag var tvungen att skriva in honom i brottsyndikatet. Han förstod, var tacksam. Var ledsen över det han gjort. Han valde att bekosta hennes begravning, han vägrade låta mig göra det. Hon hade varit tacksam med samtidigt fundersam. Vad skulle det bli av pojken som hade blivit skyldig till en flickas död, en flicka som han älskade.

Hon tog upp sin telefon, ett nytt alarm. En pojke hade hoppat från Kärnan, en viss Patrik Muddberg, jag kände igen namnet. Jag hade nästan förstått det innan. Med en sådan sak på sitt samvete orkar man inte längre. Speciellt inte när alla pratar om det i skolan. När jag kom fram låg han på gräsmattan nedanför tornet, hans bakhuvud var krossat men i ansiktet fanns en min av sorg, saknad, skuld och beslutsamhet. När jag stod längst upp och blickade ner förstod jag varför han valt den här platsen. Efter alla röran i hans liv måste det ha varit ganska skönt att bara får kasta sig ut

i det okända.