BRUTALT BRA TEXTER

Bella öppnade dörren till caféet och gick in. Hon gick mot disken

i mörkt trä och tittade frestad på alla bakelser som låg där på glashyllorna

under bänken. Men hon skulle inte ha någon bakelse,

hur goda de än såg ut. Hon kulle bara ha caféets hemgjorda iste,

det var det bästa iste hon visste. Även det enda hon hade råd

med.

Caféets ägare stod vid disken och hon beställde sitt efterlängtade iste.

Hon rotade fram några mynt ur fickan och betalade. Hon tog

isteet och gick ut på caféets veranda som låg mitt i kanalen och

satte sig ner vid ett bord lite avsides och började dricka samtidigt som

hon blickade ut över kanalen. Hon satte ner koppen på bordsskivan

av glas. Hon märkte hur koppen sakta började skaka, mer

och mer skakade den.

Bella märkte hur hon spände sig och tittade ner i kanalen,

vattennivån steg och hon började bli orolig. Så slutade det plötsligt

och hon tittade på de andra cafégästerna och märkte att de inte

ens hade lyft blicken. Trots att de här skakningarna hade pågått

i veckor nu verkade det bara vara hon som blev orolig och rädd

varje gång.

Hon försökte slappna av. Kanske var hon den enda som blev

rädd varje gång eftersom hon visste varför. Hon visste varför det

skakade. Det var muren som hade byggts för århundraden sedan,

som skulle hålla det översvämmade haven borta från kanalerna,

eftersom staden då skulle dränkas. Det skrämde henne verkligen.

Hon visste det här eftersom hon hade sett när muren började

spricka och havsvattnet började forsa in.

Hon hade försökt berätta om att muren höll på att spricka och

att staden kunde översvämmas när som helst, men det var ingen

som lyssnade på någon som kom från gatan.

Bella var femton år och hade långt lockigt chokladbrunt hår.

Hennes ögon påminde om brunt guld och glittrade av godhet och

hennes hy var alldeles gyllene. Hon hade på sig en beige sliten

blus som hade varit vit innan. Hon hade tunna bruna lappade

sommarbyxor som slutade strax under hennes knän.

Hon drack upp det sista av isteet och satte bort koppen. Hon

gick över kanalen och gick in i en av alla de tusen gränder där

man lätt gick vilse om man inte höll tungan rätt i mun. Bella

kände till dessa gränder bättre än de flesta och trots det gick hon

fel två gånger innan hon kom till stenbron där man kunde se

muren. Hon hoppade upp på stenräcket och satte sig ner. Muren

var långt borta, så det var svårt att se men hon konstaterade att

om det skulle regna lite till så skulle havsnivån stiga och forsa

in genom de hål som blivit i muren. Hon klarade inte av det här

mer.

Hon hoppade ner från stenräcket, sprang igenom grändernas

virrvarr och kom ut på torget. Hon hade inte gått fel den här gången.

Hon ställde sig på kanten till den stora fontänen som stod mitt på

torget. Hon hade varken scenskräck eller höjdskräck, men plötsligt

kändes det som en stor sten i hennes mage, hon blev yr och hoppade

ner från fontänkanten.

Hon satte sig ner på marken och tryckte sin hand mot magen.

Hon satt så en stund och blundade. Till slut så samlade hon allt

sitt mod och reste sig försiktigt upp. Hon blundade fortfarande,

men hennes magont började försvinna. Hon skulle precis försöka

få invånarna att förstå att staden de bodde i var i stor fara. Då

hörde hon ett muller strax ovanför staden och ett oväder bröt sig

loss. Hennes oro kom och rädslan växte.

Men hon insåg att nu hade hon chansen att visa att hon haft

rätt. Hon bad folket i staden följa med henne, men ingen lyssnade

på henne. Tårar började rinna nerför hennes kinder och blandades

med regnet som föll ner på marken.

- Snälla ni, ni måste lyssna på mig! skrek hon tårögt.

Hon märkte att fler stannade för att lyssna på vad hon hade

att säga.

- Muren är gammal, den kommer inte att hålla emot om havsvattnet

stiger och tro mig, det kommer det att göra i det här vädret.

Det gick ett oroligt mummel genom åskådarna och hon snyftade

lättad till. Hon såg att vattnet i kanalen snart var över kanten,

de måste skynda sig till stenbron. Nu var det riktigt bråttom.

Hon började springa mot stenbron och när hon vände sig om såg

hon att det faktiskt var några som följde efter henne. Hon kunde

inte låta bli att le för sig själv. När hon kom fram till bron var det

redan några där och fler var på väg. Deras stad skulle räddas från

att bli dränkt.

Hon hjälpte till att samla stora stenar till muren. Männen byggde

på den nya muren och kvinnorna och barnen letade efter tillräckligt

bra stenar. Hon hade precis lämnat en stor sten som hade varit

så stor att två stycken hade fått hjälpa henne att bära den. Hon

vände sig om för att leta efter fler stenar när hon hörde männen

skrika. Hon snurrade runt och fick till sin förskräckelse se att den

gamla muren var försvunnen och att en stor flodvåg var på väg

mot den nya muren en bit bort. Den nya muren var en bra bit

bort från den gamla, men vågen närmade sig snabbt. Bella var

tvungen att handla snabbt innan folket i staden fick panik.

- Om den nya muren bara blir klar i tid så kommer den att stå

emot vågen och vår älskade stad räddas. Det är inte mycket kvar

på muren och om vi bara hjälps åt kan vi nog klara det.

Folket i staden fick fart, männen arbetade snabbt och de andra

hade bildat en kedja av människokraft.

Precis när vågen stötte emot den nya muren sattes den sista

stenen på plats. Det hördes hurrarop från stranden, från stenbron

och från männen.

Staden var RÄDDAD!

Bella ville inte erkänna det, men hon kunde inte förneka det

heller. Hon hade räddat staden, deras älskade stad!