BRUTALT BRA TEXTER

Jag har bott i samma gamla halvslitna hus

sedan jag var fyra år gammal. Det ligger lite i

kläm. (Blir kanske bortglömt ibland).

När man är liten har man så många tankar.

Tankar som

ibland inte får plats i det lilla huvudet. Och

ibland även

en hel del tårar som

inte vill stanna kvar bakom ögongloberna.

De stora förstår aldrig varför. Har inte tid.

De har så bråttom att

leva sina liv. Passa tider. Hejdå nu måste

mamma gå. Men... börjar man.

Men då har mamma redan skyndat vidare

i livet. (Hann inte stanna kvar i ögonblicket).

Då tyckte jag om att

gå bort till en bortglömd mörk gränd och

sätta mig på en stor sten som fanns där. Där fick

man vara för sig själv.

Kanske prata. Men stenen hörde oavsett om jag

talade eller teg. Den hade inte

bråttom att leva. Den hade tid. Tid att lyssna. (Tid

att stanna. Evigt).

Sedan lyssnade jag till den. Lyssnade till tystnaden.

Tystnaden

var kompakt. Därför kunde jag höra.

Länge kunde jag sitta där. Den stenen

blev det närmaste jag kom en vän. Brukade bara

sitta där.

Lyssna. Sila imaginära korn av tidens sand

mellan knubbiga små fingrar. Bara

lät allting ha sin gång. Smakade på vinden.

Slickade

på evigheten.

Sånt har man aldrig tid med nu. Så många år

sedan jag satt där på min sten. Omedvetet

filosoferande. Över det liv som bara

rann iväg.

Medan man själv skyndade iväg

i motsatt riktning.

Men ibland händer det att

tiden spricker i kanterna. Livets sömmar går ofta

upp men

man har sällan tid att

laga dom. Tid att stanna upp. Sätta sig

på den där stenen igen. Den som nästan är för

liten nu.

Jag drar upp benen.

Förtvivlat sträcker jag mig efter den där tanken.

Vill finna det där jag hade än en gång. Finna det

och

hålla det kvar.