BRUTALT BRA TEXTER

Sanna vände sig om, hade någon ropat efter henne? Hon tittade förundrat ner på sitt bröst, en våt, röd fläck spred sig över det. Så kände hon att det började bli svårt att andas, och hon började falla bakåt. Nu förstod hon, den som ropat var hon själv. Hon hann inte ens känna någon smärta innan allt blev svart för evigt.

Han vände sig om, ytterligare en oskyldig människa som aldrig mer skulle leva. Han hade själv aldrig förstått varför han gjorde detta. Varför han dödade vackra tonårsflickor. Men Rösten sade åt honom att göra det. Och Rösten bestämde, det visste han. Rösten var allt, hans liv. Den som gav honom anledning att leva och tvingade honom att leva vidare. Ett rop hördes från avstånd. Vid ett hus stod en kvinna som skrek, fan, han började springa bort. Nu var rösten borta, den förhatliga Rösten, som styrde hans liv. Han ville inte, ville inte vara skyldig. Det var hans femtonde offer hittills, alla hade sett så förvånade ut när de dog.

Han sprang, sprang hela vägen hem till duschen, där han stod i en timme i ett hopplöst försök att tvätta bort skamkänslan. Han hade för länge sedan lärt sig hur man fick bort blod från kläder. Klart, allt var ju Röstens fel. Han var ju inte skyldig, men. Han var ju inte galen, inte när Rösten försvunnit i alla fall, den anledningen skulle aldrig fungera i en domstol. Det fanns ingen domare som hade en Röst, inga poliser, inga advokater. Om man hade det kunde man inte vara något av de. När han kom ut ur duschen hörde han en röst utanför huset. Han greppade kniven som fortfarande var blodig.

'Det här är polisen, kom genast ut!' ropade en auktoritetsfylld röst. Troligen en polis. Han blev vettskrämd, tog kniven och...

Sanna såg sig om, var, var hon? Ojdå, nu mindes hon. Hon var ju död, var det alltså här man hamnade när man dog? Tänkte hon medan hon såg sig om i det svarta landskapet. Hennes ögon hade börjat vänja sig vid mörkret och hon kunde urskilja några trädstammar. Herregud, kom till och med döda träd till... vad var det här för ställe egentligen? Inte himlen, det såg det inte ut som, dessutom hade hon aldrig trott på någon Gud. Nu kunde hon se ganska långt. Genom de döda träden såg hon en äng med en sjö i mitten. Allting var gråsvart och disigt och överallt låg döda växter, djur och... människor? Hade hon också legat där innan? Sanna vände sig till höger, då hon hörde ett litet ljud. Hon visste inte vad ljudet var, men åt det hållet låg en stad. Förvånat började hon gå mot de upplysta husen, som i en saga. Så hörde hon ljudet igen, precis bredvid henne var det nu. Det var en människa, hon kände igen honom. Det var inte så konstigt, det var den sista människa hon sett innan hon dog. Sanna började springa medan mannen reste på sig. Hon sprang och sprang tills hon inte längre hörde mannen. Då var hon framme vid staden, där blev hon varmt mottagen och hade snart glömt bort mannen och allt från sitt gamla liv.

Mannen reste långsamt på sig, och såg flickan springa bort. Han fylldes av sorg, han hade så gärna velat säga förlåt. Han började långsamt gå mot det motsatta hållet som hon sprungit, nedtyngd av alla sorger. Så kom han till den onda sidan och blev aldrig av med rösten. Han förbannade alltid flickan för det.

//Ylva Forsberg