BRUTALT BRA TEXTER

Rummet

Hon kunde inte se någonting, inte känna något heller. Det enda hon mindes var att hon kanske tagit en drink för mycket i baren. Där var en man också. Just det, hon hade följt med honom hem, och kanske. Jo, hon hade nog tagit en drink till. Eller ännu mer. Hon suckade, kunde hon inte skärpa sig. När hon kom härifrån skulle syrran skratta åt henne. Men en gnagande tanke infann sig plötsligt i hennes huvud. Tänk om hon inte kom därifrån! Lugn nu, lugn Marie försökte hon intala sig själv, ingen anledning att hetsa upp sig. Han lade dig säkert här bara för att du skulle få återhämta dig. Han kanske har en fru.

Men inom sig visste hon att så var det inte. Hade inte drinken smakat lite konstigt? Känslan av trötthet fyllde henne. Nej, tänkte hon högt och tydligt. Det där är bara fånigt! Vänta, var inte det ens duns i trappan. Hon mindes att hon sett en trappa igår kväll, hon hade undrat vad som fanns i dörren, han hade inte velat berätta. Slingrat sig, inget var det tydligen där nere. Hon hade trott att han kanske hade en hemlig hobby. Men han hade haft rätt där var inte särskilt mycket. Eller hon kunde ju egentligen inte veta. Hon kunde ju inte se. Hon undrade om det var fel på hennes ögon eller bara väldigt mörkt.

Var inte det en duns till? Gode gud, snälla gör så att han inte kommer ner. Visserligen ville hon inte vara fast i rummet länge till, men hon ville inte tänka på vad som skulle hända när han kom tillbaka. Hemska tankar började ta form i hennes hjärna, tänk om han hade en pistol, eller ett gevär. Han kanske tänkte skära henne. Hon hade läst en artikel om en man som hade tagit hem en flicka från krogen. Han hade skurit av hennes bröst, och? Nej, nu fick hon faktiskt skärpa sig. Han skulle säkert inte göra något sådant. Utan att vilja det for hennes tankar iväg till en annan artikel, en man hade skurit upp en tjej, plockat ut hennes inälvor, levern trodde hon, och strimlat den framför ögonen på henne medan hon långsamt förblödde. Sedan hade han skurit av hennes näsa, medan hon levde, och? och? det var för hemskt för att tänka på. Han skulle väl inte göra så med henne?

Nej nu var det nog, inte fler sådana tankar. Hon började istället tänka på semestern i somras. Det hade varit hon själv, Marie och hennes kompis Sara. Dom hade åkt till Gran Canaria och druckit drinkar och solat, dom hade badat en del och kanske strulat lite.

Men inget allvarligt. Och just det, mannen igår hade varit där. På Gran Canaria, hon visste att hon tyckt han såg familjär ut. Hon försökte rensa sina tankar, hur långt hade dom gått igår? Hade dom redan gjort det så skulle han kanske inte?

Nej, skulle hon inte sluta tänka på det? Jo det skulle hon, hon skulle tänka på något trevligt. Fan osså, där var en duns till! Men, det kanske bara var mannen, Martin hette han, som gjorde något där uppe. Kanske lurade en tjej till. Fast han hade ju inte lurat henne, eller hur Marie? Hon använde alla sina krafter för att få bort tankarna på allt negativt.

Nej, nu var hon säker på att det var någons om gick i trappan. Åh, snälla någon rädda mig! Lugn nu Marie, inte få panik, lugn och fin nu. Hon skrattade inombords så fånigt hon lät. Var det inte en nyckel hon hörde vridas om i låset? Jo, det var det. Hon såg dörren glida upp, i skenet från ljuset såg hon mannen från igår stå med en, ja vad var det? Gud, en järnstång! Hon tittade bakåt i rummet, där stod en brits och en lampa som gav ett mystiskt sken över hela rummet. Hon skrek rakt ut när hon kom närmre och närmre. Sedan var det svart, när polisen stormade in, kom hon inte ihåg något annat än hans ansikte intill hennes och att hon hade ont, väldigt ont.

Kommissarie Bengtsson blev förvånad när han kom in i förhörsrummet. På stolen satt en kvinna i 20-års åldern med benen uppkrupna under sig och vaggade fram och tillbaka på stolen. Han hade försökt, det hade han. Men det var inte mycket man kunde få ur den nervösa kvinnan. Han trevade försiktigt. Hade hon sett någonting av mannen, vad exakt mindes hon av rummet? Kände hon mannen närmare? På den sista frågan tittade hon upp och såg honom i ögonen, det var en blick av tomhet, rädsla och av skam.

Hon nickade långsamt, oändligt långsamt. Hennes blick gick rakt igenom honom, som om hon inte såg att han satt där. Som om hon trodde hon satt i det kala, gråa rummet helt ensam. Han såg chefen och läkaren stå bakom fönstret. Han skakade på huvudet, tackade kvinnan och gick ut. Ute berättade han i korta drag vad som hade hänt och bad doktorn undersöka kvinnans ögon. Han skakade på huvudet när han tittade på kvinnan genom det stora fönstret. Hon lyfte blicken när läkaren gick in och lyssnade på honom. Efter ett litet tag tog läkaren kvinnan i handen och ledde henne ut från förhörsrummet och polishuset. Bengtsson gick in på sitt rum och ordnade med dagens pappersarbete för att sedan gå hem till sin familj. På vägen hem köpte han en av kvällstidningarna. Han förstod faktiskt inte hur de kunde få reda på allt så fort.

Kvinna brutalt kidnappad och våldtagen! Sid. 2-10

Han skakade på huvudet. Det där med brutalt visste han inte riktigt. När han gick till jobbet två veckor senare chockade en ny rubrik honom.

Gärningsman gripen! Mannen som kidnappade och våldtog den unga kvinna när hittad och gripen! Sid. 2-10

När han kom in på kontoret fick han en ännu mer chockerande nyhet. Det var sant. I samma ögonblick som kvinnan såg mannen verkade det som om något lossnade. Hon skrek rakt ut och föll ihop i en hög. Så slutade kvinnans liv, läkarna försökte men något hade lossnat i hjärnan. Ingen medicinsk förklaring fanns till den plötsliga döden. Kommissarie Bengtsson var en av de få närvarande vid begravning. Hon hade troligtvis haft anhöriga, men ingen visste vem hon var.