BRUTALT BRA TEXTER

Livet porlar ner för stupet,

Kvinnan skriker,

Flämtar, lider?

Smärtan blandar sig med lättnad,

Och så är allt slut.

Slutet väntar,

Slutet lockar,

Slutet finns där för oss alla.

Världen skyms, men klarnar så snabbt igen,

Allt försvinner, men kommer dyka upp igen.

Så småningom?

911 Turbo S



Vad var det? Var det ett skrik jag precis hörde?! och ett till.. och ett till.. ?
Förvirrad kollar jag ut från fönstret. Det regnar, och är alldeles mörkt. Vem kan det ha varit? Nejmen, det är något vid skogen. Två män ser det ut som, och en tjej! Dom släpar henne längre in i skogen samtidigt som hon motvilligt stretar emot. Det är något som inte stämmer.

Jag vet att jag är en fegis, men jag kan inte låta det hända henne något. Jag bara måste springa ut och hjälpa henne!

Samma morgon tog jag den gamla rostiga cykeln till skolan. Dagen var väldigt lugn och solen lyste varm och stillsam och om ungefär en timme skulle vi ha prov i kemi. Det var ett långt kapitel och jag hade övat riktigt mycket den senaste veckan.

Jag vinkade lite snabbt till några av mina kompisar, som stod i väntan vid busshållsplatsen, då jag cyklade förbi. Vanligtvis brukade jag "tävla" med bussen, om vem som kom fortast till skolan, fast den här dagen var jag tidig så det var en enkel match för mej, men eftersom jag är så lång brukar det gå ganska snabbt.

Jag fortsatte förbi ett par söta tjejer. En med röd klänning och den andra med uppsatt hår i ett vitt hårband.
Kanske någon ny i parallellklassen? Själv blev jag lite förtjust i hon med röd klänning.
Sen cyklade jag runt hörnet vid den gamla parken och mot basketplanen där vi brukade träffas efter skolan. Nu var det några biffiga killar där som övade på sin tidiga idrottslektion.

Det är kallt och mörkt. De fällda löven prasslar under mig. Marken är alldeles fuktig, mina nya Puma-skor är täckta av lera och ju längre in jag går, desto mörkare blir det. Klockan är väl runt 22,00 och mina föräldrar är borta några dagar så jag är helt ensam där hemma. Jag förstår inte varför jag gör detta?! Och vem är hon?

Nu vet jag inte vart jag är längre. Ska jag vara ärlig så börjar det bli lite kusligt. Liksom normalt och gå runt i skogen mitt i natten för att leta tjejer?!

Det var ju väldigt vad mycket grenar och kvistar det var här. Störigt. Borde jag inte vara framme snart? Varför blev hon bortförd? Så många frågor, men inga svar.

Knaak* Krch*. Hehe, vackert det låter när jag går här. Knaak*. Vänta lite, det där var inte jag!

Blixtsnabbt vänder jag mig om. Det finns en skugga bakom några träd en bit bort. Hjälp! Dom har upptäckt mig! Åh! Jag som inte ens vet var jag är. Bäst att kuta härifrån!

Jag sätter fart bort från mannen. Detta är nog första gången jag har sprungit så här snabbt. Jag hör någon efter mig hela tiden och ser inte skillnad på träden. Var är jag? Det är hur mörkt som helst och hur snabbt jag än springer känner jag någon flåsa i nacken på mig och jag skyndar mig så snabbt jag kan. Snacka om läskigt! Jag är riktigt andfådd. I förtvivlan ser jag inte var jag springer utan snubblar över en sten och river upp benet. ÅH! Det svider något otroligt, men jag måste fortsätta. Jag har ingen lust att bli bortförd jag med. Så jag fortsätter att springa. Kanske springer jag åt fel håll? Det vet jag inte, men hur snabbt jag än flyr därifrån är det ändå någon som är snabbare, som snart kommer ikapp mig. Ansiktet piskas mot alla kvistar som sticker ut från dessa långa träd och armarna blir fulla med sår.

När jag väl nådde skolan efter den vardagliga turen parkerade jag cykeln och låste den, men huvudet var i fullt tänkande på provet. Kemiska reaktioner, periodiska systemet..

Jag blev plötsligt distraherad av en snygg bil som snabbt svänger in på parkeringen och tvärbromsar. Det var en svart Porsche 911 Turbo S. Riktigt cool, och fälgarna var definitivt inte fula! Måste vara nyast inom tekniken. Jättehäftig. En sån skulle man ha!

Äntligen. Äntligen är jag ute från den förskräckliga skogen och förföljaren ser jag inte en skymt av.

Jag befinner mej nånstans vid skolan och parken, men skyndar snabbt hem för att låsa om mej.
Direkt då jag kommit innanför dörren stänger jag alla fönster, tvättar såren, ringer jag polisen och berättar vad som hänt. Om jag förstod rätt skulle dom åka dit nu direkt och kolla läget.
Klockan var runt 3.00 då jag gick och la mej och jag fick knappt någon sömn den natten!
Jag tänkte igenom hela dagen. På det extremt svåra provet och på Porschen , så snygg den var, men främst, tänkte jag på den stackars tjejen. Hennes öde låg i polisens händer.

Efter skolan nästa dag, då jag hade spanat efter den söta tjejen i timmar, berättade jag och övertygade min bästa kompis Travis för att följa med mej tillbaka in i skogen. Vi har känt varandra sen vi föddes. Travis är väldigt orädd och står för vem han är. Han verkade väldigt nyfiken på min historia om vad som hänt förra kvällen. Tjejen behövde vår hjälp och vi var bara tvungna att få veta vem hon var.

Vi hann inte långt förrän vi hittade ett hårband. Vit och vacker, men också rödfärgad. Som blod. Vems kunde det ha varit? Det kunde väl inte..? Jag vågade inte ens tänka. Jag la ner det i min ficka. Det var en ledtråd och vi kanske kunde få användning av den sen.

Vi fortsatte en bit inåt skogen där vi aldrig annars hade varit. Bakom några täta granar hittade vi en stuga. En mycket liten stuga. Oanvänd. Som om ingen hade varit där på åratal. Fönsterna var små, dammiga och hade antagligen blivit repiga av barren när det hade varit dåligt väder. Dörren var fuktig, men olåst och stod på glänt. Travis gick först och öppnade. Ingen var i närheten, men det fanns bilspår som visade att någon nyligen hade åkt. Polisen måste ha varit här idag istället. Dom var säkert upptagna inatt med annat. Jag hade ju hört talas om ett ungdomsgäng som härjade på nätterna och vandaliserade.
Vi steg in tysta och orädda i stugan. Där fanns ett litet bord med en söndrig kaffekopp, virkad vit mormorsduk och två stolar av trä. Taket var rätt lågt tyckte jag. Iallafall om man jämförde med vår egen lägenhet.
Ungefär två meter från bordet fanns det också en garderob, en yxa och en liten hög med ved som antagligen var till den otroligt lilla kaminen till höger om ett av fönsterna.
- Haha, litet place för att ha som gömställe. Dom är ju rent ut sagt dumma. Varför skulle dom ta en tjej för? sa Travis, samtidigt som han tog bort lite spindelnät här och där med en linjal från sin ryggsäck.
- Jaadu, det kan man undra; sa jag. Om du är intresserad kan jag berätta för dej att tjejen var väldigt söt, hehe.
- Jasså, haha. I would like to meet her!

Garderoben som fanns i stugan stod på glänt. Den började gnissla irriterat när vinden blåste igenom de otäta fönsterna. Jag gick dit för att stänga dörren till den men då jag gick närmare hörde jag små, tysta andetag. Jag öppnade garderoben sakta, och där satt hon. Flickan i röd klänning. Den kidnappade tjejen.
Jag blev jättechockad. Hon såg helt förstörd ut.
Travis rusade mot henne och vi tog snabbt bort repen hon varit fastbunden med runt hennes smala handleder, och tyget som hårt knutits fast vid hennes mun. Hon kollade upp, med stora sorgsna gröna ögon. Hon var den vackraste jag sett.
Tjejen gick ut ur den mörka garderoben och omfamnade oss med en kram och sa tyst med sin klena röst; Tack! Man kunde se en tår i ögat på henne. Stackaren hade ju varit inlåst. Jag kände att på något sätt älskade jag den tjejen. Hon var så söt och det var så synd om henne. Jag blev riktigt ledsen själv.

Plötsligt hördes slirande spår av en bil. Travis kollade ut genom fönstret, vände sig snabbt om och sa; Dom är här!
Det var den svarta Porschen!
Dörrar till bilen stängdes. Vi fick panik. Jag kunde öppna ett av fönsterna till slut och hoppa ut. Tjejen och Travis kom strax efter. Man kunde höra att männen var arga. Dom använde fula ord och kollade ut ur fönstrerna, från stugan, för att se om tjejen var där, men det var hon inte. Hon var med oss.
Löven prasslade då vi sprang det fortaste vi kunde och tillslut vågade vi se oss omkring. Ingen av männen tycktes vara i närheten så jag saktade ner på farten, men lyckades på något sätt snubbla. Jag trillade ner i ett dike, och vände mig om för att se vad det var för något jag stött på. Jag blev förskräckt av det jag såg. Ett lik. Av en ung tjej i min egen ålder. Tjejen, som snabbt under flykten kunnat berätta för oss att hon själv hette Amanda, skrek till och började storgråta.
- Där är hon.
- Vem då? frågade jag.
- Melissa.
- Vem är det?
- Kan vi snacka mer om det senare, avbröt Travis, dom kan höra oss. Det är bäst vi drar hem till någon där vi är totaly safe. Ok?
- Jo, visst, sa vi och skyndade oss ut ur skogen i riktning mot Travis hem.

När vi stannade upp inne hemma hos Travis berättade hon allt för oss. Med tårar i ögonen.
- Jo, det var så att jag och min bäste vän Melissa, var ute och gick. Vi var på väg hem från en ungdomsgrupp vi varit på. Då det plötsligt kom fram två mystiska män bakom oss. Jag hörde dom viska. Något sas om att ''det är hon''. Vem denna ''hon'' var visste jag inte. Det var något som inte stämde. Men plötsligt hoppade en av dom fram bakom Melissa och tog stryptag på henne. Vi fick panik, började skrika och hon slog med sina sista krafter. Själv försökte jag hjälpa till att få bort mannen, men då kom den andra och tog fast mig. Samtidigt drog en av dom fram en yxa och högg en gång i hennes huvud. Jag var alldeles tårögd. Jag förstod inte vad som hade hänt. Det var som om en stor del av mitt hjärta drogs iväg och aldrig skulle komma tillbaka. Det var fruktansvärt. Hon bara försvann. Och där stod jag, tvingades se på när min bästa vän mördades.
Eftersom dom inte visste vad dom skulle göra med mig. Drog dom iväg med mig in i denna fruktansvärda skog mitt i natten och band fast mig hårt. Sen slängde dom in mig i någon garderob, stängde dörren och åkte iväg.
Jag visste inte vad som skulle hända sen. Dom skulle väl mörda mig också för att inte ha några vittnen. Iallafall så åkte dom iväg för att gräva ner Melissa. Jag tror aldrig dom hann det riktigt. Dom måste ha hört något och åkt tillbaka hit, men innan dess hade ni hunnit hjälpa mig.

Vi fick knappt fram några ord.
- Jag förstod inte att sånt här kunde hända. Fruktansvärt, sa Travis.
- Ja, verkligen.. Riktigt hemskt, men.. varför gjorde dom så?

- Jag vet inte riktigt. Det kan ha varit för att Melissas pappa arbetade som civil agent. Han kunde vittna mot många. Han visste något hemligt. Om han då berättade det skulle de straffas rejält. Jag har för mig att dom hade legat i kriminella situationer i flera år. Verkligen brutala händelser, och för att hindra Melissas pappa från att göra det mördade dom hans enda dotter. När Melissa mördades skulle han förstå att de var ute efter honom.

- Oj, det är ju förfärligt. Det måste vara hemskt att leva med det. För dig alltså, och familjen. Melissa är ju död, svarade jag.
- Borde vi ringa polisen? frågade Travis.
- Nej, absolut inte, sa Amanda hastigt samtidigt som hon grät, men hennes föräldrar.

Måndagen därpå cyklade vi ihop till skolan. Amanda och jag. Som bra vänner gör.
På skolgården väntade en svart Porsche 911 turbo S med snygga fälgar..


By; Frida Bylund HT-2006

Rummet

Hon kunde inte se någonting, inte känna något heller. Det enda hon mindes var att hon kanske tagit en drink för mycket i baren. Där var en man också. Just det, hon hade följt med honom hem, och kanske. Jo, hon hade nog tagit en drink till. Eller ännu mer. Hon suckade, kunde hon inte skärpa sig. När hon kom härifrån skulle syrran skratta åt henne. Men en gnagande tanke infann sig plötsligt i hennes huvud. Tänk om hon inte kom därifrån! Lugn nu, lugn Marie försökte hon intala sig själv, ingen anledning att hetsa upp sig. Han lade dig säkert här bara för att du skulle få återhämta dig. Han kanske har en fru.

Men inom sig visste hon att så var det inte. Hade inte drinken smakat lite konstigt? Känslan av trötthet fyllde henne. Nej, tänkte hon högt och tydligt. Det där är bara fånigt! Vänta, var inte det ens duns i trappan. Hon mindes att hon sett en trappa igår kväll, hon hade undrat vad som fanns i dörren, han hade inte velat berätta. Slingrat sig, inget var det tydligen där nere. Hon hade trott att han kanske hade en hemlig hobby. Men han hade haft rätt där var inte särskilt mycket. Eller hon kunde ju egentligen inte veta. Hon kunde ju inte se. Hon undrade om det var fel på hennes ögon eller bara väldigt mörkt.

Var inte det en duns till? Gode gud, snälla gör så att han inte kommer ner. Visserligen ville hon inte vara fast i rummet länge till, men hon ville inte tänka på vad som skulle hända när han kom tillbaka. Hemska tankar började ta form i hennes hjärna, tänk om han hade en pistol, eller ett gevär. Han kanske tänkte skära henne. Hon hade läst en artikel om en man som hade tagit hem en flicka från krogen. Han hade skurit av hennes bröst, och? Nej, nu fick hon faktiskt skärpa sig. Han skulle säkert inte göra något sådant. Utan att vilja det for hennes tankar iväg till en annan artikel, en man hade skurit upp en tjej, plockat ut hennes inälvor, levern trodde hon, och strimlat den framför ögonen på henne medan hon långsamt förblödde. Sedan hade han skurit av hennes näsa, medan hon levde, och? och? det var för hemskt för att tänka på. Han skulle väl inte göra så med henne?

Nej nu var det nog, inte fler sådana tankar. Hon började istället tänka på semestern i somras. Det hade varit hon själv, Marie och hennes kompis Sara. Dom hade åkt till Gran Canaria och druckit drinkar och solat, dom hade badat en del och kanske strulat lite.

Men inget allvarligt. Och just det, mannen igår hade varit där. På Gran Canaria, hon visste att hon tyckt han såg familjär ut. Hon försökte rensa sina tankar, hur långt hade dom gått igår? Hade dom redan gjort det så skulle han kanske inte?

Nej, skulle hon inte sluta tänka på det? Jo det skulle hon, hon skulle tänka på något trevligt. Fan osså, där var en duns till! Men, det kanske bara var mannen, Martin hette han, som gjorde något där uppe. Kanske lurade en tjej till. Fast han hade ju inte lurat henne, eller hur Marie? Hon använde alla sina krafter för att få bort tankarna på allt negativt.

Nej, nu var hon säker på att det var någons om gick i trappan. Åh, snälla någon rädda mig! Lugn nu Marie, inte få panik, lugn och fin nu. Hon skrattade inombords så fånigt hon lät. Var det inte en nyckel hon hörde vridas om i låset? Jo, det var det. Hon såg dörren glida upp, i skenet från ljuset såg hon mannen från igår stå med en, ja vad var det? Gud, en järnstång! Hon tittade bakåt i rummet, där stod en brits och en lampa som gav ett mystiskt sken över hela rummet. Hon skrek rakt ut när hon kom närmre och närmre. Sedan var det svart, när polisen stormade in, kom hon inte ihåg något annat än hans ansikte intill hennes och att hon hade ont, väldigt ont.

Kommissarie Bengtsson blev förvånad när han kom in i förhörsrummet. På stolen satt en kvinna i 20-års åldern med benen uppkrupna under sig och vaggade fram och tillbaka på stolen. Han hade försökt, det hade han. Men det var inte mycket man kunde få ur den nervösa kvinnan. Han trevade försiktigt. Hade hon sett någonting av mannen, vad exakt mindes hon av rummet? Kände hon mannen närmare? På den sista frågan tittade hon upp och såg honom i ögonen, det var en blick av tomhet, rädsla och av skam.

Hon nickade långsamt, oändligt långsamt. Hennes blick gick rakt igenom honom, som om hon inte såg att han satt där. Som om hon trodde hon satt i det kala, gråa rummet helt ensam. Han såg chefen och läkaren stå bakom fönstret. Han skakade på huvudet, tackade kvinnan och gick ut. Ute berättade han i korta drag vad som hade hänt och bad doktorn undersöka kvinnans ögon. Han skakade på huvudet när han tittade på kvinnan genom det stora fönstret. Hon lyfte blicken när läkaren gick in och lyssnade på honom. Efter ett litet tag tog läkaren kvinnan i handen och ledde henne ut från förhörsrummet och polishuset. Bengtsson gick in på sitt rum och ordnade med dagens pappersarbete för att sedan gå hem till sin familj. På vägen hem köpte han en av kvällstidningarna. Han förstod faktiskt inte hur de kunde få reda på allt så fort.

Kvinna brutalt kidnappad och våldtagen! Sid. 2-10

Han skakade på huvudet. Det där med brutalt visste han inte riktigt. När han gick till jobbet två veckor senare chockade en ny rubrik honom.

Gärningsman gripen! Mannen som kidnappade och våldtog den unga kvinna när hittad och gripen! Sid. 2-10

När han kom in på kontoret fick han en ännu mer chockerande nyhet. Det var sant. I samma ögonblick som kvinnan såg mannen verkade det som om något lossnade. Hon skrek rakt ut och föll ihop i en hög. Så slutade kvinnans liv, läkarna försökte men något hade lossnat i hjärnan. Ingen medicinsk förklaring fanns till den plötsliga döden. Kommissarie Bengtsson var en av de få närvarande vid begravning. Hon hade troligtvis haft anhöriga, men ingen visste vem hon var.

Ge mig ett tecken,
bara ett,
Så är det jag och du,
och vi blir ett.

*

Kärlek är så mycket mer än vad vi kan se,
Kärlek är som någon sorts magi,
Trots mycket tragedi

*

Kärlek är röd,
Kärlek är vit,
Kärlek är svart,
Kärlek är som en skatt,
En skatt som aldrig blommar ut,
Kärlek kan aldrig tvingas in i någon bur.

*

Alla dessa tomma ord,
Allt känns som ett enda stort mord,
Ett mord av mitt hjärta,
Klarar inte av mer smärta,
Allt som du sa,
Inget du gav,
Klarar inte av mer kärlek,
För där är ingen ärlig.

*

Varifrån får man sitt mod,
Sitt mod att våga säga,
Klara av att greja,
Hela denna kärleksaffär,
Hur ska jag säga,
När du har så många att välja,
Du är populär,
Varför blev jag kär,
Du vet säkert inte ens vem jag är.

*

Du är som himlen,
Som vattnet som rinner,
Jag finner dig vart jag än går,
Och jag får din närhet,
Ibland tänker jag,
Detta måste väl ändå vara kärlek.

*

Som molnen passerar på himlen,
Så passerar våra liv.
Som vattnet forsar i bäcken,
Så lever vi.

*

Som stjärnorna på himlen lyser du upp min dag,
Som stammen i trädet håller du mig uppe var dag,
Som strömmen i vågorna ger du mig kraft,
Som livet passerar träder snart ett nytt sekel fram.

------------------------------------------
av Isabelle, Elinebergskolan