Även kallat tårar /// av Ylva F
Hon springer och hennes skrik skär igenom allt som hennes tidigare liv inneburit.
För henne är världen ett skynke man kan dra undan för att komma iväg.
Bort från världen, tårarna rinner nerför hennes kinder. De av salt vatten, även kallat tårar, överfyllda ögonen har förlorat all sin glans. Ansiktet som förut var så fyllt av lyster och som blänkte i solen är nu matt och tårarna sugs upp av det. Det salta vattnet, även kallat tårar, som hjälper hyn att få tillbaka glansen. Hon ser sig om, än är hon inte fri. Än har inte banden skurits av. Banden som binder henne till ett liv hon inte önskar. Som binder henne till förföljarna som desperat vill få henne att stanna. Stanna och bli plågad. Stanna för att brytas ner likt avfall tills intet utom jord återstår av henne.
Hon springer, och faller. Bakom henne är alltjämt förföljarna, som nu springer fortare. Och det bör dem, för nu har de chansen. Att åter tillfångataga den stackars, uttröttade flickan.
Att åter få chansen att plåga henne, för det vill dem. Och det kommer dem även att göra.
För flickan har gett upp. Hon orkar inte längre. När hennes plågoandar närmar sig ser hon sig förtvivlat omkring. För hon vill inte, hon så verkligen inte! Så ser hon den, så nära. Men ändå för långt bort. Hon vet inte om hon kommer hinna, men chanser är till för att tas. Därför tar hon chansen.
Hon ser sin familj och sina vänner springa mot henne som i slow motion, hon ser sin älskade djupt in i ögonen, hon ser det salta vattnet, det som brukar kallas tårar blänka i hans vackra, så vackra, ögon. Hon hör inte skriket, men hon ser det. Skriket som kommer när hon snabbt och bestämt stöter det hon hittat i skogen, även kallat en kniv, i hennes röda hjärta.
För henne är världen ett skynke man kan dra undan för att komma iväg.
Bort från världen, tårarna rinner nerför hennes kinder. De av salt vatten, även kallat tårar, överfyllda ögonen har förlorat all sin glans. Ansiktet som förut var så fyllt av lyster och som blänkte i solen är nu matt och tårarna sugs upp av det. Det salta vattnet, även kallat tårar, som hjälper hyn att få tillbaka glansen. Hon ser sig om, än är hon inte fri. Än har inte banden skurits av. Banden som binder henne till ett liv hon inte önskar. Som binder henne till förföljarna som desperat vill få henne att stanna. Stanna och bli plågad. Stanna för att brytas ner likt avfall tills intet utom jord återstår av henne.
Hon springer, och faller. Bakom henne är alltjämt förföljarna, som nu springer fortare. Och det bör dem, för nu har de chansen. Att åter tillfångataga den stackars, uttröttade flickan.
Att åter få chansen att plåga henne, för det vill dem. Och det kommer dem även att göra.
För flickan har gett upp. Hon orkar inte längre. När hennes plågoandar närmar sig ser hon sig förtvivlat omkring. För hon vill inte, hon så verkligen inte! Så ser hon den, så nära. Men ändå för långt bort. Hon vet inte om hon kommer hinna, men chanser är till för att tas. Därför tar hon chansen.
Hon ser sin familj och sina vänner springa mot henne som i slow motion, hon ser sin älskade djupt in i ögonen, hon ser det salta vattnet, det som brukar kallas tårar blänka i hans vackra, så vackra, ögon. Hon hör inte skriket, men hon ser det. Skriket som kommer när hon snabbt och bestämt stöter det hon hittat i skogen, även kallat en kniv, i hennes röda hjärta.
Kommentarer
Trackback
