BRUTALT BRA TEXTER

Hon blickade ut över havet mot Danmark till. Hon hade aldrig förstått varför tonårsflickor begick självmord titt som tätt.

Det såg ut som om havet inte var glad över att kroppen den fått, kastats upp på stranden, det piskade runt hennes fötter där hon stod på bryggan. Flickan hade gått ner och dykt med huvudet före ner i stormen. När dom hittade henne var hon nästan sliten itu av de hårda strömmarna nere i vattnet. Ytterligare en trettonåring som inte skulle få uppleva livet.

Helena Andersson var ansvarig för självmord på den lokala polisstationen och hon hade fota fått frågan om varför hon valt det jobbet. Hon trodde inte att någon skulle förstå. Någon som inte förlorat sitt eget barn skulle aldrig förstå.

Hennes dotter hade själv varit tretton, på samma brygga. Fast skillnaden var att hon blivit mördad. Hon var där nere för att begå självmord, men hon hade blivit knuffad. Cissis, dotterns, pojkvän hade kommit ner på polisstationen en vecka senare och bett om att få prata med Helena. Dom hade bråkat på en fest. Hon hade hotat med att ta självmord. Han hade skällt på henne. Bett henne låta bli. Han hade försökt allt. Han hade ringt hem men bara hennes syster hade svarat. Den biten kände Helena till, Karolin var utom sig av sorg för att hon inte försökt hindra Cissi. Karolin hade berättat att storasystern var på stranden.

Han hade cyklat dit så fort han kunde. Det stormade ute och han insåg att han var tvungen att skynda sig. När han kom fram stod hon ute på bryggan, redo att kasta sig ut. Han hade ropat, hon hade vänt sig om. Hon hade frågat vad han ville. Han hade bett henne komma tillbaka. Sagt åt henne att hon var fånig, barnslig men hon hade inte brytt sig. Han hade rutit hennes namn. Hon hade frågat vad han ville. Han hade ju sagt åt henne att hon kunde gå och dö igår.

Han hade försökt med allt, bedyrat att han inte menat det. Han hade varit full. Han skulle aldrig säga så. Han hade bedyrat sin kärlek till henne men hon hade inte brytt sig. Han hade sprungit ut på bryggan. Hon hade sagt åt honom att låta bli, hon tänkte hoppa. Han hade bett henne, "snälla Cissi sluta fåna dig". Hon hade gett honom en örfil, han hade blivit sur, arg, rasande. Han hade cyklat tills han nästan tappade andan, skrikit rösten av sig, för att få henne att ändra sig. Han hade knuffat till henne. När hon stod och svajade på kanten hade hon skrikit åt honom att rädda henne, bett honom att inte låta henne trilla ner. Han hade bara stått och sett på. När hon trillade ner kom tårarna. Han hade satt sig ner och skrikit ut sin sorg.

Jag hade förstått honom. Jag var inte arg. Cissi var alltid väldigt beslutskraftig, ändrade sig aldrig. Hon hade gjort även om han inte knuffat henne. Jag valde att inte anmäla, men jag var tvungen att skriva in honom i brottsyndikatet. Han förstod, var tacksam. Var ledsen över det han gjort. Han valde att bekosta hennes begravning, han vägrade låta mig göra det. Hon hade varit tacksam med samtidigt fundersam. Vad skulle det bli av pojken som hade blivit skyldig till en flickas död, en flicka som han älskade.

Hon tog upp sin telefon, ett nytt alarm. En pojke hade hoppat från Kärnan, en viss Patrik Muddberg, jag kände igen namnet. Jag hade nästan förstått det innan. Med en sådan sak på sitt samvete orkar man inte längre. Speciellt inte när alla pratar om det i skolan. När jag kom fram låg han på gräsmattan nedanför tornet, hans bakhuvud var krossat men i ansiktet fanns en min av sorg, saknad, skuld och beslutsamhet. När jag stod längst upp och blickade ner förstod jag varför han valt den här platsen. Efter alla röran i hans liv måste det ha varit ganska skönt att bara får kasta sig ut

i det okända.