Ny novell av Rebecka

Hon tittade på mynten i sin hand, de skulle räcka till antingen en chokladkaka eller en läsk. Efter att stått och tvekat ett ögonblick tog hon läsken och gick och betalade den sura damen i kassan. Damen gav henne ett ögonkast fyllt med hat.
Hennes namn var Cecilia Lundgren och var tolv, snart tretton år. Hennes hår var mörkbrunt och i axellängd, hennes ögon var gröna.
Hon gick från kiosken till busshållplatsen, bussen kom om fyra minuter. Cecilia rös av obehag, hon hatade dessa kvarteren vid kvällstid, det fanns så mycket skumma människor omkring henne. Många flickor hade blivit våldtagna i dessa kvarteren.
Cecilia tittade sig omkring, kom inte den jäkla bussen snart?! Det stod ett gäng killar en bit bort som såg ut att vara i sextonårs åldern, dom såg inte vänliga ut.
Killgänget verkade gräla om något och en av dom pekade mot henne. Cecilia stirrade paralyserat på dom när de började röra sig mot henne, men då kom bussen. Hon hoppade på bussen, betalade och gick och satte sig längst bak
Hon tog fram ett paket tuggummi och stoppade två i munnen, sedan tog hon fram en bok och började läsa.
 
Hon gick av bussen och började gå mot sitt hus, hon bodde i en blå villa som innehöll en källare, två våningar och vind. Hon bodde med sin mamma, styvpappa, lillebror och en styvbror som var fjorton år gammal. Cecilias lillebror hette Hampus och var nio år, styvbrodern hette Fred, mamma hette Helena och styvpappa hette Fabian. Cecilia hade ingen riktig pappa eftersom han hade övergett hennes mamma efter att ha gjort henne gravid med Hampus. Men Cecilia gillade Fabian mycket. Helena och Fabian hade träffats när Helena var gravid i tredje månaden med Hampus, de hade gift sig när Hampus var två år.
Cecilia öppnade dörren och tog av sig ytterkläderna.
- Hallå?! Är det någon hemma? Ropade hon från hallen.
 
Fabian kom ut i hallen och studerade henne strängt:
- Och var har du varit unga dam?
- I stan, svarade Cecilia.
- Du vet att du ska  vara hemma nio.
- Ja, jag vet.
- Och vad är klockan nu?
- Halv tio, Cecilia stirrade skamset på sina fötter.
Fabian studerade henne. I nästa sekund kom Fred ner klampande för trappan. Han log mot Cecilia.
- Var är mamma och Hampus? Frågade Cecilia.
- Dom storhandlar inför helgen, svarade Fabian.
- Jaha.
 
Cecilia gick upp på sitt rum som var målat i en riktigt mörkt blå färg, nästan svart. Hon tog sin pyjamas och gick in i badrummet för att ta en snabbdusch.
 
Efter duschen gick Cecilia in på sitt rum för att sova, hon hörde telefonen från nedervåningen.
 
Det knackade på dörren.
- Vem är det?
- Det är jag och Fred, sade Fabian.
- Kom in, ropade Cecilia.
Killarna kom in, de såg allvarliga ut och Cecilia fick en obehaglig känsla inombords.
- Vi måste prata, sade Fabian och satte sig på Cecilias sängkant.
- Okej, sade Cecilia tveksamt
- Jo, det är så? En polis ringde nyss, Helena och Hampus har varit med om en bilolycka och dom?.  Dom överlevde inte kraschen, Cecilia lade märke till tårarna i Fabians ögon.
- Menar du att? att, Cecilia svalde.
Fabian nickade stillsamt och lade en hand på Cecilias axel.
 
En vecka senare satt Cecilia i skolan och stirrade tomt framför sig. Hennes mamma och lillebror var döda. Cecilia hade en tom känsla inom sig, hon visste att hon borde gråta, men ibland kunde ens sorg vara för stor för att ens orka gråta.
- Cecilia!
Cecilia tittade upp på sin lärare:
- Ja?
- Mår du bra?
- Ja.
- Det verkar inte så.
 
Cecilia satt på sin säng därhemma, hennes lärare hade skickat hem henne eftersom hon hade tydligen fått feber.
Det hördes ett ljud från hallen och Cecilia hörde Fred och hans vänners röster, de hade håltimme. Plötsligt tystnade rösterna.
- Cecilia? Ropade Fred från hallen.
- Ja.
 
Fred kom uppför trappan, han sjönk ner på Cecilias sängkant.
- Vad gör du hemma nu?
- Min lärare skickade hem mig.
- Varför då?
- Hon tyckte att jag kändes varm.
Fred lade handen  på Cecilias panna och fick en orolig rynka mellan ögonbrynen.
- Du är faktiskt varm. Vill du att jag ska ringa pappa?
- Det behövs inte.
- Säkert?
- Ja!
- Okej, du behöver inte bli så arg. Fred såg sårad ut.
- Förlåt, mumlade Cecilia.
 
Cecilia satt ner. Fred hade nyss gått. Cecilia studerade fotot på sitt nattduksbord, på fotot fanns hon själv, hennes mamma, Hampus och Fred, det var Fabian som hade tagit bilden därför fanns han inte med. Hon svalde några gånger, att acceptera att hon aldrig fick se dom igen var svårt. Hon tog fotot i sin hand och studerade sin mors leende ansikte. En tår rann ner längs hennes kind. I nästa sekund gled fotot ur hennes hand och for i golvet. Ramen gick i sönder. Cecilia stirrade förskräckt, hon satte sig på knä mitt på några glasskärvor, men det märkte hon inte. Det enda hon tänkte på var om själva bilden var skadad. Hon tog bilden i sin hand, det var en stor reva efter en glasskärva över hennes mors ansikte. Känslorna sköljde över henne, det var det enda nytagna fotot av sin mor och bror som hon hade. Hon lät bilden falla till golvet, sedan slog hon sina händer hårt i golvet. Slaget i golvet orsakade bara smärta i knogarna också rev hon sig på en glasskärva. Plötsligt blev hon medveten om glasskärvorna under sina ben, det gjorde ont!
Hon reste sig upp, blodet strömmade nerför hennes ben. Glasskärvorna hade trängt in djupt. 
Hon stirrade på blodet, i nästa sekund började det flimra framför ögonen på henne och hon föll avsvimmad till golvet.
 
Hon blundade hårt. Hon visste att hon var på sjukhus, det kändes på lukten. Hon stönade till, sedan slog hon upp ögonen.
- Jag visste att det var en dum idé att lämna dig ensam, sade Fred och studerade henne med oroliga ögon.
Cecilia studerade honom och Fabian, sedan satte hon sig upp och kramade Fred hårt.
 
Det hade gått ungefär två månader sedan Hampus? och Helenas död, Cecilia hade äntligen accepterat att dom var döda och hade börjat kunna ha kul igen. Men trots det fanns fortfarande sorgen kvar, det skulle det göra länge. Men Fabian och Fred hjälpte henne igenom det hela.
Fabian hade förresten ordnat upp saker och ting med socialen och blivit Cecilias fosterpappa.
 
          Slut
 
Av: Rebecka Andersson



Kommentarer
Postat av: Klara

Jättebra och sorglig!

2007-08-19 @ 13:36:44
Postat av: Ylva

Väldigt bra, men kanske lite för lite fokus på stället där hon fick reda på att de dött. Försök länga det lite, det gick för fort!

2007-10-09 @ 19:14:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0